Varför ska de unga få fina utrymmen?

”Vem ska ta hand om de gamla i framtiden ifall dagens unga riskerar sin hälsa med att vistas i mögelangripna klassrum?”

Den frågan ställdes i  samband med ett reportage om en skola som borde ha renoverats, men inte hade så. Orsaken därtill var att det inte funnits pengar. Dessutom visade det sig att det skulle ta tid att iordningställa baracker i vilka eleverna skulle – tillfälligt – få sin undervisning.

Vi pratar trots allt tunnelseende! Att elevernas hälsa är viktig håller jag med om. Däremot kan jag tänka mig flera anledningar därtill än den att de ska ta hand om oss, dagens vuxna, när vi blir skröpliga.

Vi må kalla dem ”Dagens unga”, ”Dagens elever”, ”Lustbarn av idag” eller något helt annat – tryckbart eller inte -, men de är trots allt allas vår framtid. De har sina drömmar. De får se drömmarna krossade av argument av typ ”Det har många försökt tidigare…”. Det oaktat är de en del av vårt samhälle. Ett samhälle som utvecklas. Vilken riktning utvecklingen tar är långt beroende av hur de unga bemöts.

Förresten – Varför betalar vi skatt, egentligen? Mig veterligen är det ett system som ska garantera alla en viss grundtrygghet och som ska ge alla i stort sett samma möjligheter att bestämma sin egen framtid. Om människor känner att de är betydelsefulla i samhället och att stat och kommun är villiga att stöda deras utveckling är det naturligt att bli samhällstillvänd. Mycket av inställningen till samhället formas just i tonåren. Vi behöver samhälleliga stöttepelare även i fortsättningen! Amen!

Annons

Tonåringarnas lärare

Vi, som har förmånen att undervisa tonåringar, bör ofta stanna upp och ställa följande frågor:

1. Hur stor är sannolikheten att en av de elever vi idag har framför oss om tio år är i desperat behov av oss och av vår undervisning?

2. Hur stor är sannolikheten att vi om tio år är i desperat behov av hjälp som förmedlas av någon av dem vi idag har framför oss i klassrummet?

Sannolikheten i fråga ett har ett gränsvärde som närmar sig noll. Den andra situationen är rent av trolig. Det är rentav otroligt hur många av ens elever som uppnått vuxen ålder. Någon är polis, någon rörmokare och en annan levererar mitt hett efterlängtade paket till dörren. Därtill finns före detta elever representerade i kollegiet!

Det är i och för sig bara en tidsfråga innan man ser ett suddigt ansikte hovra över ens värkande huvud, milt förklarandes ”Det blir snart bättre!”, och inser att den ängeln var ens egen elev i dagar av kraft!

I och för sig vore det skönt om eleverna satt tysta och stilla och gjorde som man sa – noggrant.

Tänk om alla elever skulle markera flitigt och svara tydligt.

Egentligen vore det tråkigt!

Analyserar vi den gamla klassiska bilden av eleverna som alltid handlade enligt lärarens instruktioner och modell kan vi konstatera att eleverna per definition kopierade. Den som kopierade bäst var den som fick det bästa omdömet. Idag borde vi veta att man aldrig kan bli bäst om man kopierar. Om man däremot kopierar för att se hur det fungerar med målsättningen att sedan kunna göra det bättre kommer det hela i en lite annan dager. Kreativitet och innovationer bär vårt samhälle framåt. Det är inte alltid det är de snällaste eleverna som står bakom innovationerna!

Att som lärare ta ett steg tillbaka och överblicka situationen är alltid hälsosamt. Låter man fantasin ta en in i elevernas framtid återvänder man en aning mera ödmjuk till klassrummet.

Allt och mer och därtill inget

Hur är mänskan anno 2011 funtad?

Ideligen läser vi om nåt nytt som vi borde anamma genast – med hull och hår! Än är det dieter, än är det energiproduktion och däremellan nåt helt annat som urskiljningslöst ska stöpas i ny polerad form.

Jag råkade klä mitt morgonmål i ord och tillkännage att jag gärna äter ägg och bacon till frukost under lediga dagar. Genast var där någon som frågade om de kvinnliga kollegernas dieter inspirerat mig. Nej! Jag gillar ägg och bacon. Dessutom hålls man hyfsat länge igång och klarar sig till middagen på kvällen ifall dagsprogrammet så kräver. Ok, det rimmar väl med populär diet – men kan jag, snälla, få äta min bacon utan att tvingas in i dietdiskussioner, tack.

Bläddrar man bland nyheter av idag tycks idealet vara vad som helst bara det är renodlat. En cyklist är en cyklist och bilist är bilist och aldrig mötas de två utan att det målas konflikter på vägen. Jag cyklar mycket gärna till jobbet. Är det möjligt sköter jag också ärenden cyklandes. Däremot gillar jag att ta bilen när jag ska hämta hem virke till trappbygget. Att ta två hundar med sig till skogen och tillbringa en eftermiddag kombinerandes jakt och vedhuggning blir rätt bökigt med cykel – alltså tar jag bilen. Nu infinner sig frågan hur jag ska få till en konflikt mellan min cyklist- och min bilist-roll.

Ibland funderar jag på hur vår demokratiska yttrandefrihet ter sig i pressen om vi skulle ge oss tid att ta ett steg tillbaka och överblicka spektaklet.