Arkiv | december, 2011

Filmer vs Böcker

17 Dec

Hyfsat ofta dyker den upp; Debatten om vad som är bättre. Filmen eller boken. Rätt snabbt dyker det då upp någon kulturnisse som anser boken vara porten till himmelen. Vad filmer  – i synnerhet på TV öppnar för port må vara osagt. Ibland kommer dessa bokens glorifieringar från någon som i förra numret recenserade film.

Vad är det då som skiljer dessa två berättelsens medier från varandra? En absolut skillnad är att en bok tar längre att läsa än en film att se. Boken kan läsas var som helst där det är tillräckligt ljust. Filmen behöver någon form av apparatur. Den apparaturen har dock anammat nya format under senare år och uppträder flertal former från biografen till handdatorn. Historien berättad i en bok är inte lika känslig för avbrott i kontinuiteten som filmens flödesschema. Faktum kvarstår dock; Båda berättar en historia!

”Nu måste vi lära eleverna att läsa – inte titta!” utropades nyligen när bristen på litteraturundervisning i våra skolor debatterades. Kan vi inte heller här avhålla oss från att polarisera? Måste vi se motsatser i allt?

Boken är underbar. I läsningen får fantasin vingar. Miljöer och personer beskrivs men läsaren formar själv den slutliga bilden. Visst är det fantastiskt!

I filmen ses alla miljöer och personer i all sin tydlighet och här lämnas ytterst lite åt fantasin. Det som däremot lämnas helt åt fantasin är att leva sig in i personernas tankar. Hur personerna känner sig och vad de tänker syns inte i filmen.

Att det ska vara så väldigt mycket mera viktigt att unga lär sig hitta på hur huvudpersonen ser ut än att fundera över hur personen tänker och känner sig är för mig helt – fullständigt – höljt i dunkel.

Många är de ansvarskännande vuxna som hjälpts åt för att öppna böckernas värld för de unga. Hur många har tagit sig tid till att sätta sig ner med sina barn för att lotsa dem in i filmernas värld? Hur många vuxna är det inte som på fullt allvar bara lyft in ett antal filmmedier i huset och därefter lämnat över allt åt den unge själv. Enda vuxna inblandningen är alltför ofta den vuxnes begränsningar – av tid. Oberoende av vilken ålder man är i är det upplagt för konflikt om man tvingas avbryta en filmupplevelse på stört – utan föregående överläggningar. Hur vore det om vuxna diskuterade filmspråk med de blivande vuxna istället för att bara avfärda allt med handryggen?

En kollega hade härom dagen lämnat en film på mitt bord. En gul post-it-lapp med texten ”Den här filmen borde du se” väckte naturligtvis både nyfikenhet och tacksamhet. När nyfikenheten stillats i det att filmen setts fyllde tacksamheten bägaren upp över bredden. Filmen engagerade till den grad att jag knappt vågade se vidare av rädsla för att den unge huvudkaraktären inte skulle få det liv och uppskattning han förtjänade. Djupt berörd lade jag filmen tillbaka i sitt konvolut. Somnade gjorde jag den kvällen i tankar kring mina egna möjligheter att bereda väg för kommande tiders stora tänkare och innovatörer. Tacksamt ska jag återlämna filmen till min kollega.

Bredvid mig ligger en bok. Uppslagen. I ett annat rum ligger en bok av helt annan sort. Uppslagen. I någon av dessa kommer mina ögon att vila i kväll. Under någon av dessa kommer mina ögon att slutas – två gånger innan jag inser att jag får skjuta en del till morgondagen.

Annonser

När tonåringen fick landet att reagera

13 Dec

”Litteratur borde bli ett läroämne!” Orden yttrades denna gång av Alevtina Parland. Hon är 13 år. Hon har rötter i två språk, två länder och två kulturer. I Ryssland fick hon uppleva hur litteraturhistoriens dörr svängde upp på vid gavel. Litteraturens mästerverk gav insikter i tankar tänkta av de som gått före oss. I sanning stort!

Alevtina fortsätter: ”Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Är det inte dit vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar, ska ut i livet om några få år.”

Jag är djupt imponerad – av Alevtina.

Skribenter och journalister hurrar. Skolan synas. Utbildningsstyrelsens direktör för den svenskspråkiga utbildningen får besök av, åtminstone, den finlandssvenska radion. Gott så!

Låt mig då strö lite stenar på stigen; Var det inte naturvetenskaperna som skulle lyftas fram alldeles nyss? Spelar mig mitt minne spratt eller var det inte helt nyligen dags att införa mer bildkonst? Kanske var det gymnastik. Nu är det tydligt att litteraturundervisningen ses bristfällig.

Vi ska veta att många lärare gör fantastiska insatser för att lotsa in eleverna i litteraturen. Dock har lotsen sällan makt över farvattnen. De vatten på vilka våra tonåringar seglar ser vi vuxna blott en del av. Fjärdar de tar med sig in i klassrummet bildar den vilda ström i vilken läraren blott handleder. Av tonåringens värld utgör skolan blott en del.

Hur än vi vuxna hoppar på som ekorrar från dike till dike hinner vi aldrig lära de blivande vuxna allt de behöver, har nytta och nöje av i hela resten av sina liv. Kan vi däremot inspirera våra unga klarar de nog själva av att ta sig vidare.

Alevtina får sista ordet denna gång:

”Vi är er framtid. Ge oss då möjligheter!”

O tempora, o mores

3 Dec

”Våra ungdomar har det bra” utmålar Grand Old Politiker i lokala bladet. Än bredare penslar tar han till för att beskriva sin egen ungdomstid med knappa tillgångar på mat, mycket snö och lång väg längs oplogade vägar till en skola där man minsann fick veta hut.

Naturligtvis håller jag med om att det är bättre nu. Det betyder dock inte att vi har nått kulmen och att vi nu helt kallt sätter oss i pulkan och, utan att göra det minsta åt saken, låter oss glida utför mot misär och elände. Vårt mål är väl att göra världen bättre – än bättre!

Dock finns ett rejält hål i den gamles resonemang. Förr hade ungdomarna en plats i samhället och ett mål i livet. Det var naturligt att känna sig behövd och att vara delaktig i utvecklingen av samhället. Sök idag efter något positivt gällande dagens unga bland alla nyheter som strömmar över oss. Etablerade vuxna öser ovett över ungdomarnas vanor men ger sällan idéer om hur det kunde vara. Förutom då tankarna om att förr kunde vi unga minsann… Det tåget har dock gått för länge sedan – långt före elektriciteten installerades över stambanan.

Vi som passerat ungdomsåren bör låta dagens unga visa vad de kan. De behöver modeller och möjligheter i stället för ryggtavlor, avfärdande händer och avsaknad av möjligheter att själva skapa ett sammanhang att tillhöra.

Senaste kväll gick personalens julfest av stapeln. Festdeltagarna utgjordes av en samling representanter för vuxenlivet. De som skötte om oss och serverade denna afton representerade unga studerande. Ett glatt leende – avfyrat av en som bara för ett år sedan brottades med matematikens mysterier i mitt klassrum – gjorde att jag kände mig välkommen långt innan jag kommit så långt in som till festsalen. Lycklig den som får ha unga i vänskapskretsen. De lotsar nog farbror in i framtiden. En ljus framtid. Korparna får kraxa bäst de vill!