Arkiv | januari, 2012

Fel? Jag?

31 Jan

”Jag hoppas bilden som togs på mig när jag körde genom … blev bra!”

”Märkligt väder! Kallt och molnfritt. Ändå blixtrade det när jag körde till …”

Det händer att även i övrigt hedervärda medborgares status på Facebook ser ut som ovan. Inte helt sällan kommenteras dessa statusuppdateringar med något i stil med följande:

”Ja den kameran har jag också blivit fotograferad av. Den står besvärligt till!”

”Den kameran är svår att se. Den dyker upp som en blixt från klar himmel! ;-)”

Det hör liksom till att skämta bort pinsamma händelser. Däremot verkar den nya höjd denna fritidssysselsättning tagit rätt lustig. Att, åtminstone hyfsat offentligt, i sociala medier berätta att man gjort sig skyldig till lagbrott och att man har ett brev på kommande vilket i någon mån beskär ens ekonomiska rörlighet kan säkert bli roligare om man beskriver händelsen på ett skruvat sätt. Ändå tycker jag själva företeelsen, att man postar en status om eländet, är (o)lustig.

I somras hörde jag några personer intill mig skämtsamt berätta att det är onaturligt att stanna vid stopmärke om man inte ser någon polis eller andra trafikanter. En av dem som dryftade lustigheterna hade nyss kört in i den bil jag färdats i och nyss kravlat mig ur. Jag erkänner det öppet: Jag såg inte det lustiga i situationen. Skulle mänskan följt uppmaningen att stanna vid stopskylten skulle jag i lugn och ro fått fortsätta hem till gästerna och middagen.

Ska vi, var och en, fritt få välja vilka regler vi följer? Subjektiva val tycks vara vår ledstjärna nummer ett. Hur skulle vännerna på Facebook reagera vid åsynen av följande status:

”Märkligt hur det väsnas när man går igenom kassan vid Prisma!”

”Undrar om jag var kund nr 100000 vid Citymarket idag. De annars så tysta kassörskorna blev eld och lågor när jag gick ut genom kassan och två stiliga herrar i mörka uniformer bad mig följa med till kontoret…”

Skulle kommentarerna då bli:

”Det är otroligt vad det är svårt att se stöldmärkningen på produkterna vid Prisma.”

”Kassan vid Citymarket kommer så plötligt på att det är nästan omöjligt att komma ihåg att betala!”

Det finns graderingar på brott – och tur är väl det. Däremot tycker jag det finns en viss skevhet i själva synen på samhällets regler. Hur förvånade ska vi vara när våra barn och tonåringar utmnar våra regler och i alldeles för många fall endast får ett ”För att det är så!” till svar när de ifrågasätter vårt regelverk?

Annonser

Åsikter, åsikter, åsikter…

22 Jan

”Naturvetenskapens uppgift är inte att bilda åsikter utan att långsamt föda  insikter.”

Så skriver Raymons Snijders, författare till boken ”Fysik för filosofer”. Den meningen har hos mig inte bara slagit rot. Dess stam blir starkare, dess grenar breder ut sig och en lugnande skugga skänker åt allt flere tankar.

Många är de barn av vår tid som ofta förväxlar känslor. Lugnt förväxlas då och då med tråkigt. Det är klart att det känns lite tråkigt när någon helt sonika punkterar en rejält uppblåst diskussion med att helt enkelt lägga fram en insikt bland åsikterna på bordet. Å andra sidan kan man då lugnt gå vidare med fötterna på stadig mark.

Idag väljer finländarna president. Kandidaterna har tentats. Insikter har mätts. Likt tepåsar har åsikterna fått ge det mesta av sin smak till mediernas rubriker. Då och då har en åsikt plockats upp ur en kopp, doppats i en annan för att se om smaken förändrats. Många är de som idag går till valurnorna och i allra sista stund bestämmer sig för vem som får deras röst.

Det kommande presidentvalet i USA har redan nu fått stort utrymme i diskussionerna världen över. Idag hörde jag en medborgare utbrista: ”Han är bra! Han kan prata. Han har åsikter!” Om man väljer president med mängden åsikter som kompass är det allra enklast att hämta presidentkandidaten från närmaste konditori eller bränslestation. Kring deras bord brukar det inte vara brist på åsikter.

Är alla experter på skolan

13 Jan

”Det jag minns från min egen skoltid…”

Det är inte helt otroligt att någon som har bestämda åsikter om skolan någonstans i resonemanget har ovanstående uttryck. Det är dock ett oomkullrunkeligt faktum att det är smått kusligt att stanna upp och tänka över den tid som gått sedan man själv slutat skolan.

En god vän brukar vid valda tillfällen suga till sig omgivningens uppmärksamhet i den enkla frågan: ”Vad är det egentligen för tidsperspektiv vi pratar om nu?”. Under diskussionens gång har sällskapet nalkats någon form av konsensus i frågan om något som på något sätt skulle ha uppnått status som korrekt. Utgångspunkten till den bedömningen ligger ofta precis så långt tillbaka i historien som sedan den tid någon i sällskapet hade direkt kontakt med det som diskuteras. Utgående från ovan förda resonemang är ofta uppfattningen om skola mer föråldrad än uppfattningen om något man kommit i kontakt med under arbetslivet eller under någon resa som gjorts i vuxen ålder.

Pinsamt ofta händer det numera att jag tvingas blotta min stora livserfarenhets brist på uppdateringar. Exempelvis är Alcudia på Mallorca i min värld en vacker naturskön sandstrand med mycket plats eftersom där inte finns andra byggnader än en liten strandrestaurang med halmtak. Någon som nyligen, för 15 år sedan, varit där beskriver kanske stranden lite annorlunda.

Ett föräldramöte i skolan kan ofta börja med att föräldrarna jämför egna skolminnen. Samtidigt jämför de ofta skolbyggnaden med hur den egna skolan såg ut. Lite historia får man sig till livs om någon av föräldrarna gått i samma skola som deras barn nu går i. Efter rundvandring i både fysiska och pedagogiska rum händer det att någon av föräldrarna utbrister: ”Tänk om vi hade fått ha det så här när vi gick i skola!” Sånt kan ses som ett tecken på positiv utveckling!

Högstadietidens specialiteter

12 Jan

Den senaste tiden har inte varit nåt stort undantag. Det har diskuterats en del kring fenomen vilka finns runtomkring skolundervisningen i årskurserna 7-9. Denna gång är det igen mobbningen som diskuteras. Gott så. Den blir vi inte klara med i första taget. Gott är också att uppdaterade former av mobbning lyfts fram. Det är lättare att skjuta ner nåt man ser, och det är lättare att få bukt med sådant man pratar om – öppet.

”Vad gör ni med eleverna?” var en fråga jag fick för några år sedan. Den ställdes till mig i egenskap av lärare i årskurserna 7-9. Därmed är min arbetsplats den plats jag delar med samtliga kommunens blivande vuxna vilka går i det som förr också offentligt hette högstadiet. Frågan ställdes av en klasslärare. Denna lärare ansåg att allt det arbete de satt ner på att lära eleverna uppföra sig artigt på alla sätt och vis helt plötsligt spolierats i det att elever sågs stå med cigarrett i mungipan bakom en intill skolan befintlig bygnad. De elever vilka lämnat årskurs sex som skötsamma barn hade plötsligt blivit – just det – tonåringar.

Själv har jag jobbat 14 år i årskurserna 2-6. Under höstterminen har det då hänt att elever i åk 6 frågat mig om det inte finns någon möjlighet att jag skulle fortsätta som deras lärare även under deras tid i högstadiet. Det hette så ännu då. Den frågan fick jag aldrig när våren sen kom. Skulle jag ha påminnt dem efter deras första termin i högstadiet om deras funderingar på att jag skulle fortsatt som deras lärare skulle situationen blivit pinsam. Det händer något när en människa äntrar tonåren. Det är något som ofta sammanfaller med att mänskan börjar på sjuan.

Nu senast kom en del funderingar uppifrån. Från gymnasiet. Där – i gymnasiet – är det socialt lugnare och stämningen bättre. Sammanhållningen är större i gymnasiet. Det hör så att säga till sakens natur. I gymnasiet finns de elever vilka vill, alternativt behöver, studera för att senare söka in till önskad utbildning. De som har praktiska handalag och vet att de ej är betjänta av teoretiska allmänna studier har sökt sig till annan utbildning, alternativt till arbete, där de i sin tur finner sin situation lugnare och samhörigheten större. Synnerligen förundrade vore vi väl om samhörigheten skulle minska proportionellt mot gruppstorleken. Underligt vore det om de mänskor som av egen fri vilja sökt sig till samma ställe inte skulle ha en hel del gemensamt.

Tiden i åk 7-9 är en smältdegel där alla, och i detta fall betyder det faktiskt – alla, människor tumlar om just under den period i sitt liv när de upphör vara barn och så småningom inser att de mognar till vuxna mänskor. Detta är en viktig tid. Därom tvivlar få. Det arbete som görs i våra skolor är över hela linjen oerhört värdefullt! Däremot är det på varje stadium olikt både stadiet innan och stadiet efter.