Politisk panik?

Staden Jakobstads direktör och styrelse ruskade om grannkommunerna med att gå ut med uppgifter om att de kommuner som vägrar ansluta sig till Jakobstadkan komma att tas med våld. Dock skulle endast vissa delar inkorporeras. De delar som inte bildar naturlig helhet med eller som inte funktionelt ”hör till” staden skulle lämnas därhän. Förfarandet benämns ”Operation Sibbo”.

Helsingfors’ utvigning på Vandas och Sibbos områden väckte debattörer landet runt. Det bör nämnas att området totalt omfattade drygt 25 kvadratkilometer fast mark, att Helsingfors stad vid tillfället ägde en tredjedel av den sedermera inkorporerade Sibbomarken och att den mark Sibbo tvingades avstå är att betrakta som landsbygd av vilken endast en liten del är detaljplanerad. Att det är vår trångbodda huvudstad som expanderar saknar knappast betydelse.

I bakgrunden ligger givetvis Jakobstads grannkommuners ovilja att ansluta sig till staden. Denna ovilja har nått sådana proportioner att grannarna icke längre ens vill utreda hur framtiden i Stor-Jakobstad skulle kunna te sig.

Att Jakobstad med våld skulle ta omgivande kommuners funktionella delar liknades av författaren och Jakobstadsbon K-G Olin vid våldtäkt. Må så vara att det pratas om både brandfackla och provokation för att tvinga grannkommunernas representanter till förhandlingsborden, men en som blivit utsatt för våldtäktsförsök kan tänkas hysa agg mot förövaren. Man kan också förundras över vilka områden som ska ses som ”funktionell del av staden Jakobstad”. Att Bennäs kommundel i Pedersöre ses som dylik har väl med järnvägen att göra. Med Bennäs tillhörande Jakobstad får staden åter en järnvägsstation. Varför sluta där? Halvmessyren kan undvikas i det att viss del av Kronoby inkorporeras. Så skulle staden också få eget flygfält. Å andra sidan – är det inte lika bra att göra det ordentligt och inkorporera Frankfurt med tanke på kommunikationerna och Bryssel med tanke på full koll på politiska helheter.

Själv är jag född och uppvuxen i Jakobstad. Jag har bott i Vasa och Nykarleby, har arbetat i Nykarleby och Larsmo. Nu har jag både bopålar och arbetsplats i Padersöre. Enda perioden mitt leverne kan stå att betrakta som kommunalpolitiskt vidrigt är väl den period jag arbetade i Larsmo med kommunen som arbetsgivare samtidigt som jag bosatte mig i Pedersöre. Till mitt försvar vill jag nämna att min frus arbetsgivare var – och fortfarande är – Pedersöre och att mina barns lärare i Kyrkoby skola, Pedersöre, var Larsmobo och hade barn vilka fick utstå min undervisning i Holm skola. Det jämnar ut sig! Under alla mina år i yrkeslivet har jag dock med en stor del av min lön understött livet i Jakobstad. Där handlar jag min mat, där går jag på restaurang och där plockar jag upp gäster som behövt inkvartering.

Ser vi nyktert på situationen finns här tre kommuner och en stad i en naturlig helhet med 43000 invånare. Knappa 20000 av dem bor i Jakobstad. Att vägra utreda och diskutera lösningar hela detta område till gagn är barnsligt. Den stånpunkten bör randkommunernas styrande tänka över. Jakobstadspolitikerna bör å sin sida inse att en kommunsammanslagning betyder att man slår ihop flere kommuner – ingalunda att en tar över de andra. Görs en undersökning/utredning bör den dock göras vetenskapligt korrekt. Det betyder att undersökningens mål i första hand är att samla fakta. Därefter gäller det att tolka det insamlade och att med nyfikenhet se vad man kan få ut av det. Med andra ord borde alla inblandade först samsas om en gemensam utredning. Annars är risken stor att var och en utreder så att de får de resultat de själva vill ha.

Situationen i Jakobstadsnejden har föga gemensamt med situationen i Helsingfors-Sibbo.

Annons

Utvecklande samtal på en kvart

Kvartsamtal hette det väl förr – den lilla stund läraren och elevens vårdnadshavare har för att tillsammans veckla ut elevens situation. Målet med samtalet är att det ska ge en bättre bild av elevens situation i livet. Denna nymålade bild ska sedan lägga grunden till en djupare förståelse så att rätt åtgärder kan vidtas i tid.

Utvecklingssamtal kan ofta vara situationer där en tidigare okänd sida hos eleven ser dagens ljus. I och för sig är inget okänt, men ”den andra sidan” får ibland helt nya insikter. Själv har jag – både som förälder och lärare – fått erkänna att jag bara sett en sida av situationen. Mitt första utvecklingssamtal som förälder, till två jämngamla barn vilka kallar mig ”pappa”, var en riktig ögonöppnare. Jag och min fru satt och nickade bekräftande till det vi fick höra om våra barn. De var förvisso rätt olika. I något skede rynkades våra ögonbryn i det att det som berättades om våra barn tycktes förväxlat. Överrensstämmelsen var i och för sig stor men det som berättades om den ena arvingen stämde perfekt in på den andre. Det blev till att ta en liten paus och reda ut situationen. Efter återupptagen rapportering lyssnade vi med helt nyöppnade sinnen på det som berättades om våra sexåringar. Efter den situationen gick jag med större ödmjukhet och mer öppna sinnen in till de samtal jag som lärare hade med mina elevers egna föräldrar.

Som vuxen – lärare, ledare eller tränare – med endast en begränsad bild av en växande människa är det av största vikt att vara försiktig med att dra för långt gående slutsatser. Att resolut fastställa en 10 eller 15-årings maximala nivå inom något område kan vara både dumt och destruktivt. Den fysiska byggnationen av det som ska bli en framtida stöttepelare i samhället är fortfarande på gång i den åldern.

Det kan vara helt korrekt att en elev arbetar bra och presterar maximalt efter förmåga belönas med högst ordinära vitsord. Viktigt att komma ihåg är att resultaten utvärderar elevens aktuella förmåga. Vi vuxna har – all erfarenhet till trots – alltför lätt att dra slutsatser ur nuet. En växande hjärna i en växande kropp ger helt säkert nya möjligheter framöver. Nuet är en bra grund för framtiden. Bägge förtjänar både ödmjukhet och respekt!

Nej, jag är inte dum – Jag har bara lite otur när jag tänker!

Så lyder titeln på en bok av B.B. Nilsson. Jag har inte läst den boken – ännu. Däremot dök den titeln upp i en annan bok, ”Den lärande hjärnan”, skriven av Torkel Klingberg. Klingbergs bok visar på det som händer i hjärnan när vi lär oss. I inledande avsnitt om vårt arbetsminne fyrar han av det trösterika citatet till glädje för alla oss med icke helt glänsande arbetsminne.

Hjärnforskningen är, likt astronomin, alldeles i början av en ny era – en era med helt nya insikter. Tidigare kunskaper om människans hjärna har baserats på antaganden och statistikförda laborationer. MR-scanningen  har gett helt nya insikter om hur detta vårt mest energikrävande organ fungerar.

Det vore underbart att helt förstå hur en hjärna utvecklas. Dock kan vi redan nu med det vi vet anta att växande människors spretighet har sin grund i en under utveckling varande hjärnas små experimentella utflykter. Definierar man en mogen hjärna som ”vuxit färdigt” har man en hjärna mogen att ta viktiga beslut någonstans i 25-års åldern. Det passar hyfsat med tanke på att man i den åldern eventuellt tar de riktigt viktiga familjära besluten. Men vilka beslut förväntas man då göra innan hjärnan nått sin fysiska mognad?

Alla elever som går i nian har – eller har åtminstone fått – en hög tryckalster som berättar om olika utbildningars och yrkens fördelar och karakteristika. Det är dags att söka studieplats på följande stadium. En del elever ser en klar väg framför sig. Andra brottas med tvivel. En del har inte en susning.

För länge sedan, när jag skulle välja väg efter avslutad grundskola, kunde man förkovra sig rent allmänt i gymnasiet och därefter söka vidare när någon form av beslut mognat fram. Valen i gymnasiet var begränsade. De begränsade sålunda inte en spirande allmänbildning. Numera är det inte lätt att veta vart man ska ta vägen om man inte har en plan. Den bana jag halkade in på hade jag inte en tanke på före sista årets vårtermin – i gymnasiet.

Det kan vid första ögonkastet se bra ut att ge möjligheter åt blivande vuxna att så tidigt som möjligt rikta in sig på det som ska utgöra deras framtida profession. Andra sidan av det myntet är att möjligheter blir outnyttjade i det att målet preciseras innan hjärnan rent fysiskt nått den utvecklingsnivå att beslut om framtiden kan fattas. Tur i oturen är dock det att det man lär sig mer om per automatik blir intressant. Det har säkert i långa tider korrigerat otaliga föga genomtänkta val fattade i ungdomlig anda. Många är ändå de fall där mängder av energi kanaliserats mot mål som förblir en hägring.

Vill ”Marknaden” göra studietiden ”effektiv” och beskära universitetsstuderandes möjligheter att göra nya val borde inriktningen väljas betydligt senare än i femtonårsåldern. Vi borde bevara – eller skapa – möjligheter till ren allmän bildning för alla som har lite otur med tänkandet i den åldern. Ämnestaktiska val fattade på vårterminen i nian i kombination med dylika val av vilka ämnen som ska skrivas i studentexamen kan kväva talanger i sin linda.