Hur ska man kunna veta vad som är svårt innan man prövat?

28 Apr

Matematiken är ett ämne som långtifrån alla har ett helt neutralt förhållande till. Därmed slutar likheterna med ämnet religion.

Det finns dock en betydande mängd människor som med nästan religiös övertygelse cementerar sitt förhållande till matematiken. Också gällande gymnasieutbildningen byggs det upp en skiljelinje mellan lång och kort matematik som vore det en trosfråga. Den långa matematiken utmålas som den enda rätta läran av vissa medan andra anser den vara onödig förutom det att den är svår.

I grundskolan undervisas alla i samma rum oberoende av förhållande till matematiken. Visst finns skillnader – annars vore livet som matematiklärare tråkigare än vissa anser ämnet självt vara. Det uppdagas då och då skillnader i de mest fantastiska skepnader. Någon specifik klassificering visavi matematiken kan dock sällan göras. En elev som under stor del av matematiklektionerna kämpar för att hålla näsan över ytan kan plötsligt visa en analytisk förmåga och likt en delfin resa sig över omgivningen. Minnet av sådana tillfällen bör icke gnagas av tiden!

Under flera år tillbringade jag merparten av kvällarna iaktagandes arvingarnas dans på isen. Ok – dans passar kanske bättre in på döttrarnas piruetter än på sönernas målvaktande – men visst kan man också njuta av målvakternas snabba förflyttningar och benparader. En av sommarens höjdpunkter under det skedet i livet var sommarens målvaktsskola. Burväktare, som under resten av året åtskiljdes av geografiska avstånd, ålder och spelarkontrakt, samsades nu i samma hall konverserandes på landets bägge språk plus engelska.

Målvaktsskolans sista aktivitet på is utgjordes av straffslag – eller snarare parader av dylika. En efter en tog målvakterna plats mellan stolparna och en anfallare tog sats för att sätta pucken i nät. För att de yngre juniorerna säkert skulle parera åtminstone det första anfallet lät anfallaren stora bössan vila och lyfte en lös puck mot mål. Tanken var att pucken skulle vara lätt att ta. Det visade sig ibland vara ett misstag. Flera målvakter fumlade med den löst slagna pucken och ibland tappades den in bakom dem. Målvakterna var laddade, fokuserade och koncentrerade sig på ett skott fullt i klass med de skott de fått motta under träningspassen. Detta gjorde de ”lätta puckarna” till en nervös hasardtillställning.

En elev som under matematiken alltid får ”enkla” rutinupppgifter kan likt målvakten som får en lös puck i famnen fumla till situationen alldeles på egen hand. Detta ger inget bra intryck och det är inte otroligt att eleven utvecklar en osäkerhet på felaktiga grunder.

Det finns elever vilka tar större delen av sina poäng i matematikprov i de mest krävande uppgifterna. Elever som får läraren att tvivla möjligheten till ett godkänt vitsord efter att de inledande rutinuppgifterna rättats men sedan gläder läraren med att ha presterat långt över medelnivån på ”tiodödarna”. Det är gott att ibland fundera över styrkan i elevernas olikheter och därmed med våld nollställa förväntningarna inför varje prestation.

En hårt slagen puck rätt upp mot krysset är inte nödvändigtvis svårare att mota än en ”bladderpuck” mot klubban men den är garanterat skönare att ta!

Hur ska man förhålla sig till en elev i åk7 som klurar ut talserier och tecknar uttryck för n:te tal helt naturligt men blandar ihop area och omkrets? Vem tillför mera i ett arbetslag – den som klurar ut hur det förhåller sig och hur det ska räknas ut eller den som sedan klarar av att slutföra uträkningarna?

Annonser

2 svar to “Hur ska man kunna veta vad som är svårt innan man prövat?”

  1. nedotatze 29 april, 2012 den 12:01 #

    sökes utbildningsminister i tyskland!

  2. Leif Ekrem 17 maj, 2012 den 10:11 #

    Intressanta tankar om ämnet matematik. Jag är inte matematiker, men nog som fysiker ”tillämpad matematiker”. När det gäller undervisningen i ämnet, har jag ofta funderat på vissa saker. Till exempel:

    Varför koordineras matematiken så svagt med t.ex. fysik? I praktiken måste jag lära ut detaljer om trigonometri, vektorer, derivator och integraler innan dessa saker behandlats i matematik.

    Varför ger man inom skolmatematiken den bilden att alla problem har en analytisk lösning? Ute i verkliga världen finns det massor av problem som endast kan lösas med numeriska metoder och stor datakapacitet! Vi kan kanske inte tackla dessa problem i skolan, men vi borde berätta att de finns!

    Är den långa matematiken allena saliggörande? Jag har en årligen ökande grupp korta matematiker i min fysikundervisning. De klarar sig bra! Ofta bättre än lite smålata, men ibland överlägsna, långa matematiker. Kanske vi borde döpa om kategorierna. I stället för lång och kort till filosofisk och tillämpad??? Poetisk och praktisk???

    Under min egen skoltid var matematikläraren en person med lösningar på diverse jobbiga problem i skrivbordslådan. Man tog fram lösningarna nu och då, för att briljera med dem och visa sin enorma intelligens. Man var en stor auktoritet, som inte fick ifrågaställas. Det här gällde förstås inte gemene man, men jag har vissa minnen. Minns en gång speciellt. Jag frågade om varför man ställde upp multiplikationsalgoritmen som man gör? Svar? ”Håll käften unge och räkna. Vi är här för att öva oss i matematik – inte för att tänka!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: