Åter en gång har nyheterna toppats av dödsskjutningar med unga människor på båda sidor om vapnet. Grymheten i handlingen har gjort att intresse väckts även hos medier utanför vårt lands gränser. Den senaste händelsen skiljer sig från skolskjutningarna, förutom att scenen denna gång verkligen var öppen gata i stället för skola, i det att skytten denna gång valde att fortsätta sitt eget liv.
Två unga människor fick aldrig en chans att göra verklighet av sina framtidsplaner. De utvaldes slumpmässigt av en annan tonåring – att dö för dennes kulor. Två platser är tomma i lag, i skola, i umgängeskrets och i näras och käras liv. Sorgens filt breds över sargat samhälle.
Den svårast skadade är polis. En ung kvinna i slutet av den utbildning hon valt för att viga sitt liv till att försvara sina medmänniskor och det trygga samhälle vi värderar så högt. Vanmaktens gnyende gungar vaggan.
Att det just var en polis som fick ta en kula hördes av en blivande vuxen kommenteras som ”tur”. Inte för att polisen inte skulle räknas – alternativt räknas som icke-person – utan på grund av att polisen representerade den andra beväpnade sidan. Snett grinar ondskans ansikte i sitt oförstånd.
I allt detta kastar fullt vuxna människor paj till höger och vänster. Än ska vapnen förbjudas. Än är det SFP med sitt ”pakkoruotsi” som isolerat finnarna. Än är det politiker, lärare, föräldrar, psykologer… På något sätt är det egentligen helt rätt. Alla vi i samhället bär i slutändan ansvar för varandras liv.
Att blivande vuxna i dagens samhälle kan ha svårt att hitta sin roll har redan avhandlats. Att de därtill ser vuxna människor hasta förbi någon som helt uppenbart behöver hjälp gör inte saken lättare. När människor går runt gräl, misshandel eller pågående förstörelse av egendom för att inte bli inblandade förvånar det föga att det efter tragiska händelser utsändes på måfå riktad ilska och ropas på någon form av klart och tydligt – gärna billigt – recept som gör att man slipper bekymra sig i framtiden. Någon skall ställas till svars. Helst ska denne någon stå för fiolerna. Då kan de oskyldiga återgå till att glädjas över prunkande vårblomster.
Den råa kylan som sakteliga rullar in över vår vardag bär vi alla ansvar för. Priset för vår stora frihet är ett ansvar av samma mått. Du och jag förenas i sorg och förskräckelse när våldet kryper närmare. Förenade ska vi bära vårt ansvar. Tillsammans måste vi visa att vi bryr oss om varandra! På – typ – riktigt!
Jans Funderingar 