Bybutik i stormarket

Det är länge sen någon tyckte att snabbköpet var opersonligt. Dagens handelsbodar finns i utkanten av befolkningscentra och påminner om en blandning av industrianläggningar och permanenta mässcentra.

Storleken tycks ha betydelse.

Därtill ska det hållas öppet dygnet och året runt så långt lagen tillåter. Det är tur att de inte sälj vin!

Tacka vet jag liten butik. Kristallboden, Statsboden, LillPrisma… Kär butik har många namn och på något sätt har Alko blivit en bybutik intill de stora livsmedelsjättarna. I livsmedelshandeln uppdelas folk enligt stamkundskort men bland vinerna träffas alla. Undantaget de som bekräftar regeln.

Listan på det som gör Alko till vår tids bybutik är lång.
Stort sortiment på bekostnad av den produktspecifika kvantiteten.
Ansvarsfull personal som kan ge ett nej – som accepteras.
Personalen är vanligtvis hjälpsam och trevlig. De beställer gärna hem en vara – om det så gäller endast en butelj – som av utrymmesskäl inte finns i just den butiken. De ringer och berättar när varan kommit.
Därtill umgås kunderna och utbyter tips och åsikter.

Visserligen är bybutikens öppethållningstider begränsade och priserna höga men det tar vi. Alko är därtill en del i ett socialt skyddsnät. Ett skyddsnät vi helt tydligt behöver i vårt land.

Annons

Den olösliga ekvationen om unga arbetstagares rättigheter

Ett problem med fler obekanta än antalet ekvationer kan inte ge en enda unik lösning. Problemet kan således anta flera lösningar. Det tycks vara svårt att hantera i ett samhälle som älskar den enda sanningen – den egna.

I branscher vilkas högsäsong sammanfaller med utbildningssektorns lågsäsong diskuteras ofta arbetsvilkoren unga anställda. Detta gäller såväl säsongarbetstagare som de som avslutat sin utbildning och högst definitivt hamrar på karriärens port.

Arbetsgivarsidan presenterar gärna sin meny med Låg Ingångslön som dagens rätt och Öppna Avtal som kockens rekommendation. Den tilltänkta arbetskraften ställer sig naturligt tvekande till den presenterade menyn. Att en stor del av säsongarbetskraften accepterar menyn beror till stor del att de ska vidare i livet och behöver näring inför nästa etapp på resan. De som har tid och råd vill gärna se en alternativ meny.

För att få det objektivt handlar vi matematiskt och ställer ekvationer enligt följande:

En lägre lön gör att flera får chansen att presenta sig och bekanta sig med branschen och flexibla avtal gör att en arbetsgivare vågar ta steget att anställa. Den levereras med förklaringen att de inte kan ge en nybörjare samma lön och villkor som en person med erfarenhet och därmed högre insikter – en värdefull person. Det låter logiskt.

Klara avtal och lön enligt det är nödvändigt för att en anställd ska ha den trygghet som gör att denne kan satsa både på sitt arbete och sitt liv utanför arbetet.

Vid första anblicken ser det ut som om en lösning skulle kunna uppenbara sig efter förhandlingar. Två ekvationer och två obekanta: Lön och Avtal om arbetstid och arbetsförhållande.

Vi har dock flera obekanta som bör inplaceras i ekvationerna. Vinstbringande spelöga och föränderliga tider är två. Om det är bra eller illa att en person beviljas/påtvingas ledighet en vecka för att sedan arbeta dubbla skift veckan efter är bara beroende på från vilket håll man ser. Arbetsgivares taktik eller den anställdes önskan om att få byta till sig en ledig vecka.

Hur vi än vrider på detta har vi variabler som vägrar anta ett unikt värde. Deras värde står inte att finna innan de övriga obekantas värden räknats ut. Därför vore det gott om man i varje debatt härom tog sig tid att föra ett resonemang till slut för att sedan – faktiskt – ägna tid åt att se vad de fria variablerna ger. Kännedom om dem gör diskussionerna ärligare och insikterna djupare.

Arbetande studerande

Bland de senaste dagarnas undersökningspresentationer finns en som påvisar att de studerande som jobbar vid sidan om sina studier är de som sedermera klarar sig bäst i arbetslivet. Få är de som biter naglar på förvåningens finger.

Presentationen av rapporten är tidstypiskt kortfattad. Via webben lanserade public-service-kanalen nyheten i sällskap med bild på aktiva studeranden omgivna av väskor, pennor och laptops. I sanning en beskrivande bild av aktiva studerande modell 2012. Bilden utstrålade aktivitet, flexibilitet och mobilitet.

Sätter man nämnda tre honnörsord i närheten av rapportens beskrivning av studerandes arbete som varande oftast ”inom egen bransch” kan man lätt hitta synergieffekter. Kontakten till arbetslivet ger insikter om vart stigen bär. Studierna – i synnerhet forskningen – kan vara något den studerande själv behöver/vill veta men det kan också vara något som behövs på den arbetsplats som blivit vigd för den kommande nyutexaminerade.

Rapporten ger vid handen att de studerande vilka vare sig arbetar jämsides med studierna eller slutför sina studier inom utsatt tid är de som har det sämst förspänt när de vill äntra arbetslivet. Reaktionen på den biten blir i bästa fall en titt i kaffekoppen för att utröna om den fortfarande är drickbar.

Det finns dock en del frågor som pockar på uppmärksamhet. Det intressantaste frågan vore ”varför?”.

Varför har denna undersökning gjorts, och vad har beställaren för mål?
Varför når inte studerande som tar mera tid än den nominella på sig för att slutföra studierna arbetslivet? Beror det på oförmåga eller lättja? Beror det på eventuellt omvälvande livsskeden den unga vuxna genomgår under studietiden? Eller – Kan det möjligtvis bero på något helt annat som att de vid sidan av, och under, studierna håller på och utvecklar något banbrytande som vi alla kan glädjas åt om några år?

Snuttifierade rapporter föder fler frågor än svar. Tyvärr finns risken att till synes djupa diskussioner baserar sig på ytliga redovisningar. En debatt på obalanserad grund ger sällan balanserade beslut.

Nyhetsflödet vandrar i omfattningens gränsland. Skvalnyheter är lika bristfälliga som utförliga nyheter förblir olästa. Att en papperstidnings redaktör tvingas göra val med digitalbesaxad hand har reella orsaker, men hur svårt kan det vara för en webbredaktör att länka vidare? Är det då så att rapporter och de data de grundar sig på inte finns publicerade så att intresserade via sin webbläsare kan nå dem är det verkligen dags att vara kritisk.

Minoritetsfunderingar

Under en partistämma diskuteras dessa dagar huruvida man kan slå ihop finska och svenska skolor. Så mycket är klart att sticker man in ett grillspett i en krutdurk så börjar det hända saker. Första chockvågen innebär ofta att man tar skydd, skriker varningar och skyddar ögonen. Därefter kan man börja utvärdera skador – alternativt se om explosionen gav önskat resultat.

Bland de första splittren som nådde oss via de svenskspråkiga minoritetsmedierna var det stora problemet att språkminoriteter nu isoleras i egna reservat. Detta sades till en finsk kvällstidning av Ossi Mäntylahti. Det är han som arbetat fram motionen och han som leder Samlingspartiets arbetsgrupp för språkfrihet.

Kommentaren är onekligen i sitt sammanhang ett grillspett. Hur glödgat det är beror förstås ifrån vilken plattform man iakttar det. Den svenskspråkiga minoriteten är inte särdeles motståndsfull gentemot influenser utifrån. Måhända kommer influenserna inte till 100% från våra landsmän.

Det finns inget gemensamt kännetecken för jordens minoriteter annat än det namnet påvisar. I en diskussion med kolleger tillhörande ungersk minoritet i Slovakien sade min uppfattning om minoritetsetikett poff och försvann. De betraktade sig som ungrare vilka av någon outgrundlig anledning fötts på fel sida om gränsen. Därav deras skepsis gentemot att vi som finlandssvenskar betraktade oss som finländare – och till och med höll på Finland när Sverige stod för motståndet. De borde se en dylik match i hockey!

Redan dag två är tongångarna kring skolsammanslagningarna lugnare. Det poängteras att det skulle ge nya möjligheter om man kunde se till annat än språkgränser när skoldistrikten ritas. Det är naturligt, att ju färre bindande regler det finns som styr besluten desto flera möjligheter finns att utforma dem. Det kräver å andra sidan större eftertanke och ansvar när besluten fattas!

Skolor där undervisning hålls på både finska och svenska finns redan. Språkbaden är i och för sig ett exempel härpå men språkbad ska inte blandas in i debatten kring tvåspråkiga skolor. Däremot kan man se på skolor där det av praktiska skäl visat sig vara den bästa vägen att gå i det att svenskspråkiga och finskspråkiga går till samma hus för att plocka kunskapens frukt. Så långt kan väl många hålla med i resonemanget att barriärer bryts när man umgås.

Till syvende och sist vill jag ändå fråga; Hur hade de tänkt att det skulle gå att slopa den ena språkgruppens särskilda skolor och införa undervisning på dess modersmål i den andra språkgruppens skolor? Det betyder ju att det på tvåspråkiga orter inte kommer att finnas vare sig finska eller svenska skolor – endast tvåspråkiga. Rätt till undervisning på svenska kvarstår!

Gun var allra sexigast i klassen

Så inleds en visa av Bengt Ahlfors. En visa som, när den sjungs offentligt, brukar höja både ögonbryn och mungipor. När jag inför en visafton sökte upp visan för att kontrollera en fras i minnet kom jag in på en skolas webbplats. Visan hade sjungits vid återinvigningen av skolan som ”En sedelärande historia om drömmars värde”. Det poängterades att drömmarna har ett egenvärde – ett värde som till och med kan gå förlorat om drömmarna uppfylls.

Hur har vi det i dag? Vågar vi drömma? Vågar vi låta andra drömma?

Anta att någon bekänner att de drömmer om att bli prins – alternativt prinsessa. Hur stor är då sannolikheten att vederbörande tystas ned med kommentarer som alla utan större analys kan sammanfattas som kränkande av drömmarnas egenvärde?

Byter vi ut monarkidrömmarna mot drömmar om att bli astronaut kan kommentarerna ha annan klang men de drömmarna löper nog också risk att negligeras av omgivningen. Får man då drömma om att komma upp med den ultimata ekvationen vilken skulle innefatta vårt universums lagar i ett enda slag? Kanske det i alla fall är bäst att drömma om att vinna en miljon på Lotto. Det är i alla fall tillåtet. Det är därtill demokratiskt eftersom alla har samma chans – dåre som direktör.

Tänk om alla drömmande människor skulle se helt sakligt på sina drömmar. Hur mycket tråkigare skulle det då inte vara.

Hur man än vrider och vänder på det har drömmen om ett rättvist samhälle varit den drivande kraften i mången driftig människa som faktiskt höjt livets kvalitet för hela folk trots att den egentliga drömmen kan avfärdas som en utopi.

Ingen kan säga vart en riktigt stor dröm kan föra en – bara att resan kan bli intressant!