Arkiv | augusti, 2012

Armstrongs doping

25 Aug

Rubrikerna är lika svarta som historien i sig. Lance Armstrong kan fråntas alla sina segrar i Tour de France och stängas av på livstid. Detta meddelas samtidigt som Armstrong själv meddelar att han ger upp kampen mot Usada – den amerikanska antidopningsbyrån.

Mörka är också kommentarer i sociala medier. Kommentarer finns också vilka hävdar att hela startfältet under de år Armstrong tog sina TdF-segrar borde fällas för nyttjande av prestationshöjande medel. De åsikterna är inte tagna helt ur luften. Svartaste rubrikerna fick cykelsporten ändå det år man verkligen tog itu med dopingen och under just Touren testade noggrannare än någonsin. Flera cyklister fälldes och medierna rasade mot sporten. Åtminstone en tidning presenterade då en helsvart sida i stället för rapporteringen från Touren. Ett ställningstagande men också ett symptom på ett sjukt samhälle. Cykelsporten riskerade hela anseendet i det att de tog itu med problemet. Alternativet hade förstås varit att titta åt ett annat håll som man gjort tidigare.

Lance Armstrong är född bra. Som trettonåring besegrade han vuxna i den uppseglande disciplinen triathlon. Som 16- åring var han professionell triathlet och som 21-åring bytte han disciplin och blev cykelproffs. Han var 22 när han blev den yngste världsmästaren någonsin. Sina segrar i Tour de France tog han åren 1999-2005. En seger i touren rankas långt högre än en seger i VM.

Helt säkert är det att det finns andra förklaringar än lyckad blandning kosttillskott och injektioner till att Armstrong vunnit sina segrar.

Dopingen måste bekämpas. Fritt nyttjande av prestationshöjande medel skulle ge oanade följder för idrottare efter avslutad karriär. I många fall besvärande bieffekter redan under karriären. Sådana fall är kända.

Däremot är det närmast galenskap att in absurdum backa i tid för att fälla domar över gamla synder. Armstrong har i sanning testats men han har aldrig funnits skyldig! Över 500 dopingtest har tagits och inte ett av dem har då visat positivt.

Blodprov som sparats kan analyseras med ny teknik i senare skede. Samtidigt blir man med tiden varse om att preparat man tidigare inte känt till är prestationshöjande och kan spåras. Hur skall man förhålla sig till det?

Armstrong har inspirerat många till ett aktivt liv. Cancerpatienter världen över har fått kraft ur det att Armstrong besegrade sin cancer. Han hade av läkarna fått oddsen 50% för överlevnad. Han överlevde och han kom igen! Då var han 17 år gammal.

Under OS nyligen frågade jag min gode vän, Martin, om tipsen inför släggfinalen. Han tippade. Meddelandet avslutades med: ”Av dopingtekniska skäl kan ordningsföljden ännu ändra upp till åtta år framåt…” Säkert bra i avskräckande syfte. Däremot mister idrotten en stor del av sin själ om man börjar dela ut preliminära medaljer. Just i släggkastning kan vi ju få en finländsk guldmedalj från EM 2006 – snart.

Dopingproblematiken är inte att avfärdas med en axelryckning och ingenting som snabbt kan lösas. Det är dock ett oomkullrunkeligt faktum att kategoriska generaliseringar snarare för diskussionen runt i cirklar än framåt. Låt oss glada amatörer se positivt på idrotten. Det finns folk som har betalt för att ta itu med problemen.

Annonser

(för) God tillgång på fanatiker

18 Aug

Tung var klubban som markerade domen över tre unga kvinnor i vårt östra grannland. Lika tungt som artisternas – de som världen över uttryckt sitt stöd för Pussy Roits medlemmar -namn tycks ändå inte deras ord väga när de fördömer den ryska rättsapparatens agerande. Än tyngre tycks det vara att fatta.

Knappast någon har undgått tankar om Putins grepp för att enligt hans syn styra upp livet i Ryssland. Medier har belyst, politiker har talat men få har vågat skrida till handling. Performance/aktivist/punkgruppen Pussy Riot synade sina kort och tre medlemmar valde att spela sina. Insatsen var hög. Två av de gripna och dömda har barn, vilka de inte fått träffa sedan de greps. Två år är den tid de alla enligt domen berövas sin frihet – den lilla frihet Rysslands styrande är beredd att ge sina undersåtar. Den frihet de önskar och kämpar för är betydligt större än så.

Som sanna konstnärer har de vunnit mediernas intresse. De har också öppnat västvärldens ögon för det absurda i den ryska rättsapparaten. De har vunnit – men priset var högt.

Med lekmannaögon från sidan sett har den ryska klockan vridits tillbaka med en generals beslutsamma handalag. Under Sovjet-eran var både folk och kyrka kuvat. Ingen kan egentligen veta vilka skäl en ledare för den ortodoxa kyrkan av idag har att uttala stöd för Putin. Pussy Riot daskar båda över skinkorna i sitt framträdande i Frälsarkyrkan i Moskva.

Likt svampar efter regnig sommar fylls hos oss debattsidorna redan av inslag som bär urskiljningslösa aktivisters stämpel. Med slägga – i klass med Tors hammare – går anti-religiösa bärsärk i spalterna och utmålar varje gudstroende som förtryckare. Den djupt religiösa gumman, vars tro bar henne genom de svårigheter hon genomlevt i sitt land, är nog oskyldig beträffande domen av de tre. Hon har också rätt att känna sig kränkt eftersom hennes vattenhål gjordes till den plats där öppningsdraget i denna match om yttrandefrihet gjordes.

Den eftersträvade yttrandefriheten borde även innefatta rätten till att bekänna en tro. Att en religiös person ber bordsbön – högt – är väl inte mer kränkande för ateisten än att den senare svär över seg biff.

De djupt troende medlemmarna av den ortodoxa kyrkan grep inte de tre unga kvinnorna. Biskop Leo har offentligt uttalat att domen är för sträng. Är månne alla de vilka haft Nadezjdas, Marias och Jekaterinas öde i sina händer verkligen helt överens med domen? Tre modiga kvinnors djärva drag bör kalla oss -var och en – till eftertankens spegel.

Frihet är stort. Rätt att tro och rätt att yttra sig medför skyldighet att vakta tunga och hand så att ingen människa kränks. Annars förfaller friheten själv på eget grepp.

O helga enkelspårighet

11 Aug

Kanske är det den snabba världsvida kommunikationen som gör att vi bara älskar att glorifiera ett enda fenomen i taget. Kanske är det en del av människans natur att hålla fast vid en enda tanke åt gången – först för att vi tror på den, sedermera för att vi lagt ner vår prestige i att tro på den.

Det kan vara smått irriterande när fenomenet blossar upp inom livsmedelsindustrin. Man behöver inte stå länge vid butikshyllorna för att uppfatta den aktuella trenden. Att hitta något fiffigt som faller utanför rådande trend ter sig tämligen svårt för en man som sänts till butiken med frugans lapp i handen.

Mer än irriterande blir fenomenet när det uppenbarar sitt tryne bland de stora frågorna. Vår framtida miljö är en sådan fråga. Det är gott att debattera miljöfrågor. Däremot borde debatten vara väl grundad och – i synnerhet miljödebatten – vara lika mångsidig och kreativ som Moder Natur själv. Dagens klimatdebatt med sgs totalt fokus på koldioxiden tenderar att skjuta sig själv i foten.

En förnuftig användning av resurser blåser kanske inte liv i en utplanande tillväxt och är därmed inte intressant. Koldioxiddebatten däremot tenderar ibland utmynna i rena reklamkampanjen. Men – Det är klart att det är roligare att vara miljömedveten genom att köpa en ny, mera energisnål, TV än genom att bestämma dagens meny eller dagens program utgående från miljöaspekter.

Skäribor och flyktingar

4 Aug

Anslaget till flertalet semesterupplevelser klingade falskt just på grund av de anslag som mötte besökaren. Biljettautomat på en grusad äng var en ny upplevelse i en skärgårdskommun. Likaså kändes det skumt att betala 2 euro för att få ett blad som berättade något om den lokala kulturen och naturen man fick ”uppleva” när man vandrade längs en 1km lång EU-finansierad led. Kaffe med dopp vid kiosken intill nämnda led var i samma prisklass som den på tågen i Finland. Intrycken är allt annat än välkomnande.

parkeringIntrycket ”Betala eller vänd om” pockade på en kvittering i ”Ni kan ha era sevärdheter”-anda.

I bjärt kontrast till ovanstående står alla de kontakter med skärgårdsbon bakom skyltarna och anslagen. Glada bagare, handlingskraftiga stugvärdar och tjänstvilliga färjkarlar gjorde semestern – underbar. Den som inte direkt kunde uppfylla ens önskningar visste genast vem man skulle kontakta för att knuten skulle lösa sig. Allt alldeles naturligt, obekymrat rejält.

Motsvarande reaktion har skett även i ”hemmahamnen” under sommaren. Att se en flock främmande mänskor fullständigt blockera bryggan och inringa min båt med sina metrevar ger näring åt sinnets taggar. Buttert vandrar jag ut på bryggan. Mörka ansikten möter mig.

När jag oförsvarligt bryskt nått min båt och häver i flytvästar och bränsledunk hör jag en av de omgivande männen på knagglig engelska förklara att jag har den vackraste båten i hela hamnen. Alla andra är bara plast. Min träbåt ansåg han vara en riktig pärla.

karingHan kunde inleda samtal han. Hela hans ansikte log mot mig. Hans bror gjorde likadant. Deras söner nickade. Jag kom på mig själv med att fråga dem hur fiskelyckan varit. På nåt sätt kändes det som om jag borde ha bjudit dem på en båttur om båten hade rymt dem alla. Vi var ju numera vänner.

När jag i sällskap med fru och hundar återkom från båtturen stod samma grupp män och pojkar på bryggan. Nu hade de fått sällskap av fruar och döttrar. Bryggan stod knappt över ytan. Leende makade de sig till sidan så vi kunde lägga till. Glatt visade de våra hundar sitt gillande. Förståndiga mänskor dessa flyktingar.

Huru underbar bleve icke denna världen om vi öppnade samtal med våra medmänniskor i stället för att bittert hålla fast i våra första – ibland irrelevanta – intryck.

Mat och/eller bränsle

1 Aug

Den värsta torkan på knappa mannaåldern har dragit fram över prärien. Skördarna är magra. Tillgången på det som borde växa är ringa. Priset på jordbruksprodukterna når höjder – glädjande eller fasansfulla beroende på perspektiv.

I detta läge kommer nyheten om att etanolpriset väntas skena.

Nu om någonsin borde det diskuteras huruvida etanol som bränsle i stor utsträckning kan försvaras. Så länge några bilar drivs med etanol som utvunnits ur restprodukter är det berömvärt. Att däremot producera etanol för stora bilparker och därmed rycka maten direkt ur de fattigaste munnarna kan svårligen försvaras.

Mänskligheten borde komma till insikten om att somt skall drivas i stor skala medan det fortfarande finns sådant som faller på sin egen orimlighet om det skalas upp in absurdum.