Skäribor och flyktingar

4 Aug

Anslaget till flertalet semesterupplevelser klingade falskt just på grund av de anslag som mötte besökaren. Biljettautomat på en grusad äng var en ny upplevelse i en skärgårdskommun. Likaså kändes det skumt att betala 2 euro för att få ett blad som berättade något om den lokala kulturen och naturen man fick ”uppleva” när man vandrade längs en 1km lång EU-finansierad led. Kaffe med dopp vid kiosken intill nämnda led var i samma prisklass som den på tågen i Finland. Intrycken är allt annat än välkomnande.

parkeringIntrycket ”Betala eller vänd om” pockade på en kvittering i ”Ni kan ha era sevärdheter”-anda.

I bjärt kontrast till ovanstående står alla de kontakter med skärgårdsbon bakom skyltarna och anslagen. Glada bagare, handlingskraftiga stugvärdar och tjänstvilliga färjkarlar gjorde semestern – underbar. Den som inte direkt kunde uppfylla ens önskningar visste genast vem man skulle kontakta för att knuten skulle lösa sig. Allt alldeles naturligt, obekymrat rejält.

Motsvarande reaktion har skett även i ”hemmahamnen” under sommaren. Att se en flock främmande mänskor fullständigt blockera bryggan och inringa min båt med sina metrevar ger näring åt sinnets taggar. Buttert vandrar jag ut på bryggan. Mörka ansikten möter mig.

När jag oförsvarligt bryskt nått min båt och häver i flytvästar och bränsledunk hör jag en av de omgivande männen på knagglig engelska förklara att jag har den vackraste båten i hela hamnen. Alla andra är bara plast. Min träbåt ansåg han vara en riktig pärla.

karingHan kunde inleda samtal han. Hela hans ansikte log mot mig. Hans bror gjorde likadant. Deras söner nickade. Jag kom på mig själv med att fråga dem hur fiskelyckan varit. På nåt sätt kändes det som om jag borde ha bjudit dem på en båttur om båten hade rymt dem alla. Vi var ju numera vänner.

När jag i sällskap med fru och hundar återkom från båtturen stod samma grupp män och pojkar på bryggan. Nu hade de fått sällskap av fruar och döttrar. Bryggan stod knappt över ytan. Leende makade de sig till sidan så vi kunde lägga till. Glatt visade de våra hundar sitt gillande. Förståndiga mänskor dessa flyktingar.

Huru underbar bleve icke denna världen om vi öppnade samtal med våra medmänniskor i stället för att bittert hålla fast i våra första – ibland irrelevanta – intryck.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: