Arkiv | december, 2012

Förbannade intolerans

27 Dec

När man högaktningsfullt bugar inför någon händer det att man i samma rörelse vänder ryggslutet mot någon annan. I normala fall fokuserar dock omgivningen på den hövliga gesten och vad övrigt är passerar utan att sätta några som helst spår. Här har dock skett en uppmärksamhetens förskjutning så att det numera anses förnedrande att uppskattande buga. Däremot mötes bildligt uppvisande av ryggslutet som modigt och – paradoxalt nog – rakryggat.

Inför julen strös värmande ord på medmänniskors stig. Låt det bli därvid! Nästa år!

Påminn ock mig!

I sociala medier rumlar ett hyfsat antal grupper med ”-ateist-” och ”-sekulär-” i namnet runt och kastar sten och på religioner och dess utövare. På något sätt försöker därtill skribenterna under nämnda tak göra sig till förespråkare till vetenskapen.

Under en allt för stor del av predikningar och övriga uttalanden från kyrkans folk utmålas vetenskapen som något av en motpol till religion. Med ”allt för stor del” avses i detta sammanhang att dylika uttalanden ges luft över huvud taget. Än värre blir det att nås av uttalanden som på något sätt gör vetenskap till en trosfråga.

Det bereder inga svårigheter att hitta uttalanden i vare sig tal, bilder eller skrift, där något påstås vara vetenskapligt bevisat trots att vetenskapen lyst med sin frånvaro ända från hypotes. Döm inte vetenskapen utgående från ord och gärningar vars källa är oförstånd – eller än värre – ovilja att syna sina uppfattningar i grunden. På samma sätt bör kyrkan som institution inte heller bedömas – eller utdömas – på basen av föga underbyggda uttalanden eller på uttalanden gjorda av personer med ogrundade uppfattningar om dagens kyrkliga verksamheter.

Religionen är inte farlig i sig. Det är inte farligt om någon råkar säga något religiöst i en kyrka när skolan är på besök. Lika lite innebär det fara för allmänheten att känna till vår fysiska plats i universum och strukturer i den materia vi själva är uppbyggda av.

Låtom oss slippa se pajer virvlandes runt i spalterna, sökandes uppskattning för egen del snarare än eventuell motståndares ansikte. Låtom oss, i stället för att så split, fokusera på att utföra gott i eget värv!

Annonser

Det är inte så enkelt

15 Dec

En lågstadieskola i Connecticut, USA får världens blickar på sig. En skoldag blir på ett ögonblick en mardröm. 28 liv går till spillo. En stor del av de utsläckt liven borde ha tillhört människor vars tid på jorden skulle ha sträckt sig långt in i den framtid de flesta av oss inte räknar med att få uppleva.

Staden som på ett ögonblick finns i mediernas blickfång brukar beskrivas som lugn och välbärgad med omkring 25 000 invånare. Skolorna i staden har gott rykte. En märkbart tagen president Obama håller tal. Medierna frossar, analyserar och – åtminstone utländska medier –  bannar de generösa vapenlagarna.

Vi människor vill så gärna ha en enkel lösning. Nu utropas förbud mot allt vad vapen innebär som sådan. Biskopen i Borgå stift, Finland, Björn Vikström är rätt ensam i medierna med att efterlysa hjälp för unga med mentala problem.

Vapenlagarna i USA är iögonfallande generösa. Däremot är inte ett totalförbud följt av smidande av vapen till plogbilar annat än ett piller som hjälper just aktuella symptom en begränsad tid. Oregistrerade vapen existerar. Och jag tror att vi får ge oss. Den vägen bär inte ända fram.

Vi blir tvungna att bita sur frukt och ta oss i kragen. Det kan kosta en del av vår egen frihet och fritid, men vi får så lov att börja engagera oss i människor omkring oss. Vi måste bry oss – visa att vi bryr oss. Samhället är inte de, du och jag – det är vi!

Vid händelse av mord är vapenbrott av underordnad betydelse.

Fokus på villovägar

1 Dec

Operahuset i Oslo är vackert. Dess placering höjer den estetiska upplevelsen. I sanning en boning för ypperliga kulturupplevelser.

I båten står en ung pojke. Han försöker ta sig fram bland allsköns bråte som flyter omkring i floden. Den bilden står i bjärt kontrast till bilden av det norska operahuset. Ändå tangerar bilderna varandra.

Gemensamt med ovanstående till text reducerade bilder är att de nyligen publicerats i samband med artiklar om vår nuvarande –  och kommande – livsmiljö. Texten fokuserade i båda fallen på halterna av koldioxid i vår gemensamma atmosfär. Texten kring bilden av den närmast totalt nedskräpade floden upplyste läsarna om den internationella konferens under vilken beslut om utsläppsrättigheter skulle diskuteras.

Jag räknade inte orden omkring men bilderna talade sitt tydliga språk. Människan tycks ha lika lätt att se hot omkring sig som svårt att analysera hotbilden. Det är helt klart att ett stigande hav hotar ett vackert operahus som byggts på stranden. Men varför i all världen bygger man så om det finns prognoser som visar att havet inom hundra år hotar den arkitektoniska pärlan?

Att överföra diskussionerna till att handla om koldioxid känns tydligen tryggt. Det är tillräckligt diffust och på något sätt tillräckligt stort för att någon annan ska tvingas till åtgärder. Den i diskussioner till åtgärder tvingade personen är dessutom av juridisk art, alternativt diskuteras branschers och nationers ansvar. Med andra ord är det lätt att inte ta det personligt.

Det som flöt i floden på den nämnda bilden var med all säkerhet inte koldioxid. Däremot var det konkreta synliga bevis på vår överkonsumtion. Vi behöver inte knyta upp några som helst ögonbindlar för att se att resurser används ineffektivt. En effektivare resursanvändning betyder att samma mål kunde uppnås med mindre mängd resurser.

När vågar man inse att hushållande och effektivt bruk av resurser också sänker nivån på utsläpp – inte bara koldioxid? När är tiden mogen att inse att det finns risker med att sammanföra stora delar av mänskligheten till stora centra längs våra kuster? Oberoende människan kommer jordens klimat att ändra.

Vågar vi flytta fokus till sådant som verkligen har betydelse eller föredrar vi låta oss luras ut på diffusa vandringar?