Det finns ett program, definierat i läroplanen, som bör följas i våra skolors undervisning. Följs inte detta leder det tvivelsutan till någon form av elände i något skede. Däremot är det inte förbjudet att gå utanför planen så länge man inte lämnar planen. Finns det elever som betat av planen och upptäcker lockande gräs utanför bör man som lärare inte stå vid stängslet och mota dem tillbaka. Dessa elever bör få instruktioner, råd och uppmuntran. De ska definitivt ut på bete!
Det händer att elever möter en matematikens vägg i grundskolans slutskede. En sådan vägg bör inte finnas – men den dyker upp utan att fråga. Den drabbar elever som själva tycker att matematiken – dittills – har varit lätt.
När elevantalet i en klass är stort och det finns elever med betydande svårigheter i matematik händer det att de duktiga får väldigt sparsamt med handledning. ”De klarar ju sig ändå.” Denna handledning, gränsande till noll, kan göra att en duktig elev aldrig lär sig system och aldrig erhåller någon räknevana. Varför skulle man ställa upp en ekvation om man ser svaret direkt? När sedan ekvationssystemen dyker upp kommer de i sällskap med höjda ögonbryn. För eleven helt okända problem dyker upp som en osynlig vägg. Nåja – en duktig elev forcerar den säkert, men det är helt onödigt att den dyker upp.
Alla elever har rätt till undervisning. Även en duktig elev har rätt till personlig handledning! På så sätt bibehålls intresset för ämnet och hen fortsätter utvecklas. En lärare ska klara av att differentiera. Det betyder inte bara anpassning till den långsamma. Det betyder anpassning till var och en!
Däremot är jag mycket tveksam till att nivågruppera eleverna i unga år. Jag har undervisat elever, begåvade med matematisk skärpa långt över genomsnittet, som blivit matematiskt utdömda i tioårsåldern. Det finns också elever som missar de ”enkla” uppgifterna i ett matematikprov men tar poäng i de uppgifter som kräver tänkande och utförande i flera led, alternativt en matematisk teckning av rang. Eleverna utvecklas olika – inte bara olika fort. Hur ska man då vara säker på att göra rätt val?
Om en elev, påhejad hemifrån och på lärares inrådan får en plats i klassen med den fördjupade undervisningen i naturvetenskaper är det inte hela världen om valet senare visar sig ha varit väl optimistiskt. Hen har säkert gått framåt även om det kanske krävts så pass mycket jobb att annat blivit lidande. Men om en elev blivit felaktigt placerad i en grupp där kraven inte ställs lika högt kanske det aldrig uppdagas att eleven hade kapacitet. Om eleven är temporärt lat (sådant händer), om föräldrarna inte anser skolan viktig och om läraren – bevisligen – inte tror att eleven klarar större utmaningar är det föga troligt att hen gör det.
Föga troligt får en elev som behöver mesta möjliga hjälp under matematiklektionerna större del av lärarens personliga handledning om alla hjälpbehövande samlas i samma grupp. Svårt är också att se på vilket sätt detta skulle höja lärarens och elevernas motivation. Däremot kan en duktig elev som känner att hens förmåga uppskattas och uppmuntras bygga upp hela klassens intresse. En sådan elev kan säkert också hjälpa sina klasskompisar och på så sätt befästa sin egen begreppsuppfattning. Här finns en potentiell källa till inspiration för hela klassen. Elever behöver förebilder. Det är inte säkert att det alltid är läraren…
Jans Funderingar 