Det fanns en tid när nyheter diskuterades på den lokala servicestationen, på kaféet och sommartid på parkbänken. Då skedde diskussionerna öga mot öga människor emellan. Samstämmigheten kunde även då vara större än substansen i det sagda men på något sätt kändes det som om orden värderades mera innan de släpptes fria då när det fanns människor av kött och blod runtomkring. Läser man kommentarerna till de av tidningshus och etermedia förmedlade webbnyheterna ligger det nära till hands att man börjar tvivla på människors empatiska förmåga. Ibland funderar man om någon över huvud taget tänker alls.
Samtidigt som flere undersökningar gör gällande att osakliga, kränkande kommentarer sprids via sociala medier surfar termen nätmobbning på vågen intill. En svensk kvällstidning sköt oxen i ögat när de konstaterade att det inte är nätets fel att hatet finns. Däremot är det skäl att vi människor lär oss reflektera över hur vi uppför oss i digitala kafeterior. Vi borde lära oss uppföra oss även där vi inte syns.
Där ingen ser vårt ansikte syns det inte att vi blinkar med ögat. När ordet står skrivet hör ingen vårt tonfall. Den bild vi förmedlar formas av våra ord. Ibland skär de som knivar.
I skrivande stund besväras jag av det ovett som öses över Krista Siegfrids. Hur uppstår den situationen att den låt och den artist som framröstats av allmänheten efter omröstning och seger blir fritt villebråd för självutnämnda experter. Hufvudstadsbladets rubriksättning visar att man minsann även från ”officiellt” håll kan vända på orden för att jämna ut situationen. Är det verkligen så att vi inte kan glädjas mer än lite grann? Blir det för glatt ska glädjens bägare förses med smolk och galla. Skadeglädjen verkar sund i jämförelse!
Artister är inte de enda kring vars öron orden viner som kulor. Syns någon i offentligheten är det alltid någon som tycker att de ska ha spö och skrider till handling i det att de skriver sina kommentarer!
Ärligt talat; Hur ska vi få växande unga, blivande vuxna, att högt värdera sina medmänniskor när (om) de ser hur vuxet folk under signatur bär sig åt som svin? Hur kan vi vuxna människor samtidigt som vi försöker förklara empatins betydelse själva visa total avsaknad därav i det att vi anser att folk som ger sig in i offentlig lek ska tåla att vi anonymt sitter vid våra tangentbord och vässar pilar? Barn tenderar att göra det de ser sina föräldrar göra.
Jans Funderingar 