”Det finns inget surrogat för vett – men det hjälper att vara tyst!” I sociala medier blir frånvaro av eftertanke ibland närmast pinsam. Avståndet till tystnad är långt! Det är populärt (=många delningar och gillanden) att sprida tankar, vilka är så förenklade att de knappast ens är riktigt tänkta.
Nästa generations beslutsfattare har fått sina skopor ovett såväl i spalter som i sociala medier. En av vandringsberättelserna ställer en rad uppmaningar till den unga människa som hävdar att det inget finns att göra:
- Städa ditt rum!
- Tvätta dina kläder!
- Gör dina läxor!
- Klipp gräset!
- Handla till familjen!
- Begär inte att bli skjutsad! Gå eller cykla dit du ska.
- Besök någon äldre som behöver sällskap!
- Besök någon som är sjuk!
Så sant så! Gilla! Dela! …eller…?
De tre första uppmaningarna är helt naturliga. Uppmaning nummer fyra är antagligen beroende av utrustning och gräsmattans karaktär. Ju mer exklusiva planteringar, alternativt exklusiv klippare, desto större är sannolikheten att tonåringar inte behöver befatta sig med gräsklippandet.
De oövertänkta pinsamheterna börjar i punkt fem. Jag gick förvisso själv som barn, med lappen mamma skrivit i handen, till butiken för att handla mat för dagen. Butiken låg 80 m hemifrån. Nästa butik låg förresten 300 m längre bort, vilket var behändigt ifall något på listan var slut i den närmaste butiken. Nämnda butiker har sedan länge slagit igen sina dörrar i olönsamhetens namn. I dagens läge handlar man i någon anläggning som för tankarna till kärnkraftverk och befinner sig i gränstrakterna mellan stad och de stora skogarna. Det storhandlas vid ett fåtal tillfällen i veckan – åtminstone enligt planeringen. Hur i all världen ska en ung människa bete sig för att handla mat till familjen? I större städer finns faktiskt en kultur som inbjuder till att ta sig fram med cykel. Där är dessutom cykelställen anpassade för dagens cyklar. I småstadssamhällena i Österbotten är situationen i det avseendet skrattretande.
Under 70-talet hade vi en småbåtsplats vid Jakobstads hamn ute vid Alholmen. Där guppade vår gamla träbåt fridfullt i det att den sakta lät havet tränga in och uppfylla dess inre. De dagar familjen inte befann sig på sjön skulle följaktligen överflödigt vatten pummpas ur båten. Jag cyklade och utförde min syssla. Sträckans längd skulle ha räckt till för att få skolskjuts grundskolan ut. Det jag minns från dessa turer är de skaror av cyklister som vällde ut från stadens största industri vid fyratiden på eftermiddagarna. Rejäla cyklar med rejäla stänkskärmar och skvättlappar med den bruna väskan med matlådan dinglande från styrstången. Dessa cyklar hade under arbetsdagen varit placerade i en ställning med tak – sinnrikt utformad för att vara skonsam mot cykelns hjul. Chansen att cykeln skulle ha råkat ut för någon form av åverkan var noll. Hur ser det ut idag?
När det gäller punkterna 6-8 gäller det faktiskt för oss vuxna att se oss i spegeln. Hur goda modeller utgör vi för den växande generationen? Som tidigare skrivits gör barn det de ser vuxna göra – på gott och på ont. Oberoende av tidsålder kan betydelsen av ett levande exempel inte förpassas till marginalerna.
Vi bör definitivt läsa igenom och värdera en text innan vi sprider den vidare. Det kan hända att tankarnas bäst-före-datum har passerats. I så fall ger texten bara intryck av gnäll som ekar från en svunnen tid. Dagens ungdomar växer inte upp i samma värld vi växte upp i! Vi är inte alltid – på gott och ont – de förebilder våra föräldrar var för oss!
Jans Funderingar 