Ur minnets dunkel glider minnet av en tentamen långsamt fram i ljuset. Ämnet är barnlitteratur. Uppgiften högst subjektiv. Första uppgiftens inledande text öser galla över bokförlag vilket ber läsaren att i den skissade fyllda bokhyllan på bokens titelblad färglägga det antal bokryggar som motsvarar läsarens totala innehav av böcker från förlaget. Böckernas värde likställdes med noll i det att de var producerade i otillbörlig takt endast i syfte att sälja mängd och därmed inhösta likvida medel i motsvarande grad. Ekonomiskt värde 1, litterärt värde 0. Som blivande lärare ombads man ta ställning till ”skräplitteraturen”.
Vid tillfället hade jag själv minst tre med gröna ryggar försedda böcker på mitt nattygsbord. Ungdomsböcker som triggade fantasi och inlevelseförmåga. Därtill förmedlades formuleringar som säkert skrivits med samma leende hos författaren som det som ibland framkallades hos den snart vuxne läsaren.
När tiden för tentamensskrivningen närmade sig sitt slut levererade jag en, kanske inte så god formulerad, text som avslöjade min barnsliga förtjusning till lättsmält litteratur. Jag kunde definitivt inte acceptera att de böcker som faktiskt skapade mitt läsintresse kallades skräplitteratur. Den läsfärdighet jag uppnått, som hjälpte mig när tiden för läsande av kurslitteratur var i knappaste laget, hade tränats under timmar med ”skräplitteratur”. Tids nog upptäcktes ”god litteratur”.
Idag fröjdas jag över att årets första ”lästimme” förverkligats i Sursik skola. Att femhundra elever samtidigt – i tyst skola – ges möjligheter att upptäcka och följa en nedskriven historia stöder med stor sannolikhet även den mest ovane läsarens utveckling mot att förstå, tolka och avnjuta skrivna ord. På så sätt blir lästimmen en väl använd lektion – i matematik!
Jans Funderingar 