Ge gåvan vidare!

9 Okt

Det fanns en tid när man kunde ta fram en fysisk bankbok, se vad senaste saldot var och känna hoppet om middag på restaurang tunnas ut. En tid när en tågbiljett var en fysisk biljett köpt av tjänsteman i uniform. En tid när den som hade gjort en resa hade lärt sig något, och hade en historia att berätta – inte blott en solbränna att visa.

Tiden har sin gång. Föga visste vi då om det liv som levs idag.

När de som idag blir klara med sina examina från högskolor och universitet satte sig vid hemmets första dator visste få vilken ekonomisk belastning den utgjorde. Trots det var den datorns kapacitet försumbar i jämförelse med en smarttelefon idag.

Har man upplevt knappa halvseklet har man hört föräldragenerationen, och generationen som gick före, naturligt och respektfullt tala om kräfta (1) som dödens självklara budbärare. Malet kött skulle stekas inom några timmar föra att inte smakupplevelse och näringstillskott skulle förbytas i hälsovådlig unkenhet.

De tekniska framsteg som gjort informationen snabb, tillgänglig och global, används av unga men har utvecklats av generationen före. Tekniken bakom pekskärmen är resultat av kreativitet och forskning i samverkan med varandra.

Precisionen i en strålbehandling av cancer är resultat av idé och idogt arbete. Ett arbete som inte var slit med kolspade utan utslitna pennor brukade för biologins, matematikens och fysikens bidrag till att hålla liemannen stången.

Den hållbarhet man idag erhåller på en förpackning köttfärs är en lika enkel som genial kemisk idé – att bruka i stort sett samma gaser som människor och djur inhalerar regelbundet men i proportioner som avviker från de som bakterierna arbetar bäst i.

Bakom varje innovation vi så fort tar för givna står ett lag av fysiska personer som lagt själ och energi i att lära sig, forska och utveckla. Vem har rätt att bestämma vem som ska få möjligheter att vara delaktig i framtidens innovationsprojekt? Vilken vuxen tillhandahåller den kristallkula med vilkens hjälp de självsäkert kan säga till en elev i grundskola vad som behövs i den unges framtid?

Allmän bildning är en förmån. Därmed inte sagt att kunskap kommer utan arbete. Det krävs energi att lära sig. Det behövs stöd av omgivningen för att en tonåring ska orka ta tag i uppgifter som känns motiga till en början.

Det händer att de uppgifter en elev i grundskolans slutskede ligger på en nivå vilken nuddar taket i hemmafrontens kapacitet. Tro mig – Som far till fyra vet jag! När ens barn vill ha hjälp med sina hemuppgifter hjälper man till. Man ger sitt stöd och man tar del – Det kan man alltid. Ger man uppgifterna lite tid kan man säkert ge några råd på vägen. Ens barn är inga konkurrenter. Det är inte farligt att erkänna att man behöver tid för att förstå uppgifter ens barn ska göra. Som föräldrar och lärare ska vi vara stolta varje gång vi överglänses av de som ska ta över efter oss. Det ligger i utvecklingens natur att varje generation är klokare än den förra.

I sanning – Må nästa den växande generationen ha större visdom!

 (1) Kräfta – äldre term för cancer.

Annonser

10 svar to “Ge gåvan vidare!”

  1. michaeleriksson 10 oktober, 2013 den 06:42 #

    ”Det ligger i utvecklingens natur att varje generation är klokare än den förra.”

    Vetenskapen och till del samhället går framåt. Om det samma gäller generationerna är en annan fråga. När det gäller kunskap har individen inte en chans att ta del av mer en liten andel av den totala kunskapen—och de flesta försöker inte ens. Framstegen som görs kommer sedan även från en liten minoritet. När det gäller visdom, den aspekten som man se under att vara klok, se nedan.

    ”I sanning – Må nästa den växande generationen ha större visdom!”

    Erfarenheter sedan antikens Grekland pekar på att varje ny generation eller lika bristande i visdom som den förutgående.

    Detta betyder naturligtvis inte att vi inte ska försöka, men vi får inte glömma den bittra verkligheten.

    • janfunderar 10 oktober, 2013 den 06:52 #

      Det är sant att framstegen som görs har sin källa hos en liten minoritet. Vem som utgör denna minoritet kan man dock inte veta på förhand. Därför bör alla unga behandlas som om det vore just de som ska föra världen framåt. Det betyder inte att de ska ses som kungligheter. De ska inspireras, uppmuntras och knuffas på när orken tryter.
      ”Må nästa generation…” är en from förhoppning. Den står jag för!

      • michaeleriksson 10 oktober, 2013 den 08:20 #

        Du säger egentligen ingenting som strider mot min kommentar. ”Vem som utgör denna minoritet kan man dock inte veta på förhand.” är dock intressant:

        Säker kan man inte vara, men en god tumregel är att dessa är just de som själva har ett starkt intresse att lära, för vilka skolan är mer ett hinder än en hjälp, där problem inte uppstår för att eleven behöver hjälp med en uppgift utan för att uppgifterna är för lätta och flitbaserade, och där det gäller att inte demotivera. (Där ”inte demotivera” står i kontrast med ”aktivt motivera.) Just för dessa är dina råd alltså till del i behov av anpassning eller en annan synvinkel.

      • janfunderar 10 oktober, 2013 den 09:28 #

        Varje elev är unik. Elevcentrerad undervisning ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan på intet sätt se att elever med starkt intresse inte skulle vara betjänta av uppmuntran. Oberoende av stadium i livet har vi också alla då och då behov av yttre motivation – hur mycket inre vi än må ha.

      • michaeleriksson 12 oktober, 2013 den 10:45 #

        @janfunderar

        Uppmuntran skadar inte här, är kanske tom. nyttig. Men: Det sorts människa som jag talar om har en mycket stark inbyggd motivation, nyfikenhet, lärvilja, … Låter man dem utvecklas utan inblandning lär de sig trots detta—medan det finns faran att en för demotiverande skola kan skada den ursprungligen starka lärviljan. I kontrast finns det under dem andra eleverna många som behöver en aktiv motivering och uppmuntran, utan vilken de inte lär sig.

        Vid tex. en framtida Nobelpristagare torde motivationen att lära sig (som barn) inte vara ett problem. Den bästa hjälpen ger man genom att öppna dörrar medan man låter barnet självt lära. Beroende på den vuxnes förmåga kan någon form av mentoring ofta vara en fördel, men en ytterligare motivering är mycket viktigare för dem svaga eleverna.

      • janfunderar 13 oktober, 2013 den 08:43 #

        Mentorskap är det förhållande mellan lärare och elev vilket är det mest framgångsrika när det gäller begåvade elever. Projekt utanför ordinarie läsordning där högintresserade elever själv får bestämma inriktning och tema, där läraren intar rollen som mentor, har visat sig framgångsrika. Dels för de elever som deltagit i projekten och dels för läraren. Ömsesidig inspiration. Det har också visat sig att nämnda elever tar med sig inspirationen i den dagliga klassrumssituationen och därtill för den vidare till sin närmaste omgivning.

        Du har en viktig poäng i att inlärningssituationen bör vara dynamisk. Tonåren är en känslig period. Ett destruktivt uttalande kan vara förödande oberoende varifrån det kommer. Inspirerande uttalanden gör sällan skada. Ibland kanske bästa inspirationen ges blott via ett höjt ögonbryn eller nick i eftertanke.

  2. JS 12 oktober, 2013 den 05:41 #

    Blev direkt påmind om Stuart Firesteins TED talk ”The pursuit of ignorance” efter att ha läst detta ( http://www.ted.com/talks/stuart_firestein_the_pursuit_of_ignorance.html ).

    Tror att vi, precis som Firestein framhäver det, måste ändra vår syn på vetenskap för att motivera kommande generationer av studeranden och vetenskapsmän 🙂

    • janfunderar 12 oktober, 2013 den 07:26 #

      Kan du precisera hur du tänker dig att vi borde förändra vår syn på vetenskapen?

      • JS 13 oktober, 2013 den 12:26 #

        Det verkar som det finns en allmän uppfattning om att vetenskapen är som ett pussel där vetenskapsmännen tålmodigt sätter bit för bit på plats för att slutligen komma till en komplett lösning, en fulländad kartläggning av ett ämne. Det kvarlever en uppfattning om att vetenskapen är en välordnad mekanism för att förstå världen, för att samla data och fakta. Att den är regelbaserad, vetenskapsmännen använder sig av den vetenskapliga metoden för att få ut kall fakta ur den insamlade datan. Problemet med ”pusselmodellen” är just att den garanterar ett slutgiltigt svar.

        Fakta är viktigt, man måste veta en hel del som vetenskapsman. Men att veta massvis med saker gör en inte till vetenskapsman. Man måste veta en massa saker för att vara en domare, snickare eller en elektriker också. Att veta en massa saker är inte den huvudsakliga poängen i vetenskapen. Vad vi inte vet är det centrala inom vetenskapen, en grundpelare. ”Vetenskapen har alltid fel. Den svarar aldrig på en fråga utan att ställa tio till” sa George Bernard Shawn.

        Får en elev i hemläxa att svara på frågor från en lärare är det nästan onödigt att fråga efter källhänvisning. En överväldigande majoritet av den information som hamnar på pappret kommer från Wikipedia. De flesta frågor kräver nätt och jämt mer tankeprocess än att omformulera texten på nätet. Jag tror att detta kan ge eleven en bild av att det vetenskapsmännen sysslar med är att suga in fakta och spotta upp det i stora böcker (Som om de ständigt deltog i en ”Vem vet mest?” episod där programledaren frågar och de ger svaren utgående från det man vet, och därmed basta). Någonting man ogärna ser som en tänkbar sysselsättning eller yrke.

        Sokrates sa redan under antikens Grekland att den enda sanna visdomen är att veta att vi inget vet. Många filosofer efter honom har kommit till samma insikt, t.ex Alfred North Whitehead: ”Det finns inga hela sanningar, alla sanningar är halvsanningar. Det är när vi försöker behandla dem som hela sanningar som det går åt pipan”. Det är på detta vis den allmänna uppfattningen om vetenskap borde förändras. Man borde byta ut den allmänna uppfattningen, ”pusselmodellen”, mot någonting i stil med att vetenskapen är som vågorna på havet, ständigt expanderande. Det dyker alltid upp nya vågor där kunskapens och rationalitetens vindar blåser. Jag tror att det borde framhävas mer att kunskap finns i vetenskapen för att skapa nya frågor att jobba på snarare än att ge ”det slutgiltiga svaret” som senare printas in i läroböcker som måste inpräntas och skriva ner i ett prov eller en uppsats.

        ”If you want to build a ship, don’t drum up people together to collect wood and don’t assign them tasks and work, but rather teach them to long for the endless immensity of the sea.” ~ Antoine de Saint-Exupéry

        ”Vetenskapen säger det första ordet om allt och det sista om ingenting.” ~ Victor Hugo

      • janfunderar 13 oktober, 2013 den 08:20 #

        Det håller jag helt och hållet med dig om!

        I grundskolan, i kanske den mest absoluta vetenskapen – matematiken – accentueras detta. Det uppstår lätt konflikt mellan många elevers spetsjakt efter ”rätt svar”, medan man som lärare vill leda dem fram mot en förståelse av processen vilken leder fram till eventuellt svar. Det är inte heller lätt att efter att man nått ”svaret” i en uppgift man gått igenom gemensamt motivera eleverna att tänka ett steg till. ”Vad skulle hända om…”. Det finns dock elever som just i de situationerna lever upp och bygger på sin egen motivation.

        Diskussioner härom förs i lärarrummen. Kärnan är tydlig. Enigheten är fullständig blott över att det krävs mycket arbete för att skapa förståelse. De lägsta nivåerna i Blooms taxonomier uppnås lätt och är därtill tydliga. Däremot är det viktigt att även de högre nivåerna representeras i uppgifterna.

        Det får inte bli så att ”frågorna kvävs av alla svar”.
        Citatet är ur en av Py Bäckmans texter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: