Gamla gåtor går igen

”Far och son är med om en olycka. Fadern omkommer och sonen anländer svårt skadad till sjukhuset. I operationssalen utbrister kirurgen: ”Den här operationen kan jag inte genomföra. Det här är min son!” Hur hänger detta ihop?”

Vi som levde redan under kalla kriget har hört den i omgångar. Lösningsförslag har det funnits en del av.

En rätt vanlig teori som framförts är att den omkomne mannen bara trodde han var var far till pojken. Numera har jag noterat att nivån på kreativiteten följer tiden. En ofta levererad lösning under den senaste tiden är att pojken lever i en familj med två pappor. Den lösningen genererar den stolthet som endast en tanke lösgjord från traditionell inbundenhet kan skänka tänkaren. Gott så.

Däremot tycks det vara lika svårt idag som på 1970-talet att tänka sig att kirurgen skulle vara mor till den skadade pojken.

Bara en tanke…

En allvarlig en…

Annons

Extremisten inom oss

Det var en dag fylld av sport.

• I ”Tour de Ski” gick den avslutande och avgörande etappen. Det var en norsk festdag på prispallarna. På damsidan återfanns fyra blåvita bland de tio bästa.
• Det var skidskytte i Oberhof. Kaisa Mäkäräinen kom in som femte dam – trots två straffrundor efter sista skyttet.
• Finlands lag i Volleyboll kvalificerade sig för VM-slutspel för första gången på 32 år.
• Finlands juniorlandslag i hockey tog VM-guld.
• Har jag missat nåt?

Då blir det diskussion om huruvida den ena idrotten är tuffare än den andra. Prestationer jämförs. Den utstakade vägen diskussionen tar innehåller en till obehaglighetens gräns fylld kvot av nedtryckande kommentarer om motparten och hens åsikter. I dunklet skymtar även könsdiskrimineringens ansikten.

Ska det vara så innerligt svårt att glädjas med varandra att man måste gradera rätten till glädje och stolthet?

Så länge det är frågan om vänskapligt gnabb kan snäva åsikter luftas som ett sätt att umgås. Däremot ändrar ordet karaktär när det skrivs. Det blir varaktigt. Kontexten kan vara en helt annan när ordet läses. Leken blir något som tillspetsat kunde definieras som extremism.

I smått som stort har vi tendenser till att bete oss lika. I politik på nationell och internationell nivå är tendenserna de samma. Att satsa på, och utveckla, något tycks för många vara liktydigt med att skära ner och avveckla något annat. Att upphöja något tycks vara förenat med att förnedra något annat. Verkligheten är dock inte sådan. Lyser vi upp ett hörn i rummet ser de andra hörnen mörkare ut i jämförelse. Vi borde dock veta att så inte är det verkliga fallet. Alla hörn i rummet ljusnar. Ljuset sprids. Det, däremot, är något att ta tag i och fundera över!