Morgonen är lätt krispig. Solljuset strör redan guld över de högsta trädens toppar. En grupp beväpnade förväntansfulla människor i grova kängor samlas på en liten avtagsväg. Från ett par av bilarna intill hörs ivriga hundar gny och gläfsa. Årets älgjakt är som bäst. Påtagligt nära. Likt barndomens julafton när tomtens steg hörs på trappan.
Anta att någon i jaktlaget just i denna stund öppnar konversationen med att förlöjliga en av de hundar som snart ska släppas på de intilliggande spåren. Inga vapen dras men jaktens stämning är förstörd.
Hundägaren må kanske ha något höga förväntningar på sin hunds förmåga. Sådant förekommer. Det kan finnas brister i träning. Det kan till och med vara så att hunden saknar talang.
I sällskapet kan det finnas någon synnerligen duktig hundmänniska med stor erfarenhet av jakthundar som av diverse orsaker för tillfället inte har egen hund. En sådan persons råd kan betyda mycket för vilken hundägare som helst. Frågan är i vilken grad öppenheten att motta goda råd existerar i en situation som denna.
Gör vi bilden större ser vi människor världen över förnedra varandra under bästa sändningstid. Efter sändningen fortsätter pajkastningen i fält för kommentarer och på sociala medier. Huruvida man tänker sig få motparten att inse de egna värderingarnas förträfflighet med dylikt förfarande tål att grunnas på.
Omhuldar vi en värld där vi är vi och de inte är kloka ska vi fortsätta dela roliga och förnedrande bilder. Önskar vi ett klart uppdelat samhälle med tydliga konflikter ska vi fortsätta söka den allra ömmaste punkt hos de andra för att sedan offentligt slå till just där.
Hur vi sedan tänkt att de andra ska lyssna till våra kloka ord därefter är höljt i dunkel. Ett tungt, unket mörker.
Jans Funderingar 