Morgonen är lätt krispig. Solljuset strör redan guld över de högsta trädens toppar. En grupp beväpnade förväntansfulla människor i grova kängor samlas på en liten avtagsväg. Från ett par av bilarna intill hörs ivriga hundar gny och gläfsa. Årets älgjakt är som bäst. Påtagligt nära. Likt barndomens julafton när tomtens steg hörs på trappan.
Anta att någon i jaktlaget just i denna stund öppnar konversationen med att förlöjliga en av de hundar som snart ska släppas på de intilliggande spåren. Inga vapen dras men jaktens stämning är förstörd.
Hundägaren må kanske ha något höga förväntningar på sin hunds förmåga. Sådant förekommer. Det kan finnas brister i träning. Det kan till och med vara så att hunden saknar talang.
I sällskapet kan det finnas någon synnerligen duktig hundmänniska med stor erfarenhet av jakthundar som av diverse orsaker för tillfället inte har egen hund. En sådan persons råd kan betyda mycket för vilken hundägare som helst. Frågan är i vilken grad öppenheten att motta goda råd existerar i en situation som denna.
Gör vi bilden större ser vi människor världen över förnedra varandra under bästa sändningstid. Efter sändningen fortsätter pajkastningen i fält för kommentarer och på sociala medier. Huruvida man tänker sig få motparten att inse de egna värderingarnas förträfflighet med dylikt förfarande tål att grunnas på.
Omhuldar vi en värld där vi är vi och de inte är kloka ska vi fortsätta dela roliga och förnedrande bilder. Önskar vi ett klart uppdelat samhälle med tydliga konflikter ska vi fortsätta söka den allra ömmaste punkt hos de andra för att sedan offentligt slå till just där.
Hur vi sedan tänkt att de andra ska lyssna till våra kloka ord därefter är höljt i dunkel. Ett tungt, unket mörker.
Jans Funderingar 
Det du beskriver existerar sedan mycket länge: den ömma punkten söks och utnyttjas utan skrupler. Det är väl inget nytt? Och det är dessvärre mycket allmänt trots att det kanske inte syns sâ mycket i Finland.
I Finland finns det fortfarande ett stort förtroende för medmänniskorna och för myndigheterna. Än sâ länge kan man lita pâ den andra, och det finns respekt för varandra.
Men det är inte överallt pâ det sättet. Ju längre söderut i Europa du âker, desto hârdare blir klimatet människor emellan, och desto mindre tillit och respekt finns det. I Schweiz finns det ingen plats för solidaritet eller ömsesidig respekt. Vill du ha respekt mâste du kämpa för den. Och solidariteten – den fâr du glömma. Här gäller individualism. Var och en för sig. Var och en värnar om sitt och trampar pâ den andra eftersom det är egna intressen först. Och det är pengarna och kapitalet som râder och bestämmer.
I Portugal och Spanien är det misstänksamheten och misstron som gäller överallt. Ingen har nâgonsin litat pâ myndigheterna, varför skulle man det? Man kan bara lita pâ sig själv, och eventuellt de närmaste familjemedlemmarna.
Lâter det som en karikatyr? Ja, kanske lite ditât, men det är de allmänna trenderna, sâdana som jag har sett och ser dem som finländare bosatt utomlands ända sedan 1991.