Faffamonologen

Det är höstterminens andra måndag. För ovanlighetens skull har jag tagit bilen till jobbet. Lika ovanligt joggar jag ut från skolan redan klockan tolv. I och för sig hör det inte heller till vanligheterna att jag har mitt pass i kavajfickan. Se där – de goda tingen är tre. Jag är väl förberedd inför ett av mina viktigaste möten i livet. Jag ska hämta min yngre sonson från dagis!

Men – Hur går det till nuförtiden när man hämtar barn från dagis? Förr räknade folk med att de som kom in genom porten – i den mån sådan fanns – till ett dagis hade fog för sina handlingar och troligtvis hade någon form av släktband till det barn de skulle hämta. Idag är dagisgårdsplanerna omgärdade av krypsäkra staket. De träd, vars grenar hänger över staketet, beskärs med motorsåg. Säkerheten värderas högt. Därav har jag passet med mig. Det kan ju hända att jag blir ombedd att uppvisa handlingar som styrker min identitet. Till det att jag bokförd som person som får föra ut Egon genom grinden står endast hoppet när jag med tillspetsat lätta steg närmar mig dagisgrinden.

Tusen tankar som snurrar förpassas till windowshimlen omedelbart när Egon kommer dragandes med en trevlig dagisfröken och för henne förklarar att ”Det där är min farfar och han är faktiskt inte så tråkig och trött som han ser ut, så nu säger jag hej till dig och leker med honom under eftermiddagen.” i den på barns vis förkortade formen ”T’däää!”, vilket sparar tid som kan användas till annat.

Väl hemma blir det promenad under vilken Egon manuskriptenligt somnar. Sen uppmärksammas man än en gång på tidens gång. I skötväskan finns nåt som påminner om en kompakt jaktradio och är ämnad för kontakt mellan barn och skötare under sovstunden ute i vagnen. Efter en stunds fumlande och funderande över vilken av komponenterna som skulle läggas i vagnen tar jag det drastiska beslutet att ställa köksfönstret på glänt. Det fungerar lika bra idag som när grabbens far sött sussade i sin vagn utanför samma fönster.

Det är nå’t visst med att ha en representant för den allra ärligaste gruppen matrecensenter vid bordet.

”Stek lite spenatplättar som han kan äta med fingrarna.” går på repeat när jag försöker minnas instruktionerna. ”Ost tycker han också om.”. Egons farmor har sett till att det finns spenatplättar i kylskåpet. Mina ögon faller på en bit camenbert. Egon plockar sen glatt upp plättbitarna på gaffeln, synar dem, plockar dem från gaffeln med den fria handen och för dem en i gången till munnen. Det är tusan vad gaffel och hand kan utgöra pincettgreppsträningen meningsfull. Osten och batongen fick också godkänt, och jag känner en viss stolthet över att Egon förstår sig på livets goda.

Vad ska man med en toadörr till om den inte förses med bilder av nyckelpigor, traktorer och Ekmans buss ”Runeberg”? Att ha den bara för att stänga den är inte dörren värdigt.

Det betonas allt mer att barn ska ges rum att forma sig i. Sunt! Men – hur gör man det i praktiken? Nybörjarfarfar som jag är väljer jag att helgardera lekmomentet. Det är för övrigt ett tips till andra bästefäder där ute: Låt barnen leka med det de vill. Luta er tillbaka, le och sjung. Läs när barnbarnet vill det. Ifall nån påpekar att det ligger leksaker överallt kommer man enkelt undan med att be personen se dem som en meny i barnets land för personlig tillväxt.

Det är stort att få vara nära sina barnbarn. Det finns fördelar med säsong två. Förutom det som är direkt relaterat till barnbarnen ser man också hur samhället förändras. Man ser prioriteringar skifta och nya möjligheter öppnas.

Jag måste ändå erkänna att det finns en viss lättnad i den känsla som bubblar upp när Egons far eller farmor äntrar huset. ”Mission completed!” – sort of.

Det är ändå någonstans inom en skönt att få lämna över huvudansvaret på föräldrarna. På samma sätt som småbarn nånstans innerst inne tycker det är rätt skönt att somna in trots att de känner kravet att protestera tycker jag det är skönt att plocka upp alla leksaker från golvet när Egon hämtats hem till sitt. Det gäller för övrigt generellt när det kommer till barnbarn. De gläder en minst två gånger per besök.

Den sjunde måndagen vilade jag … inte. Det var bara höstens första sexveckorsperiod som behov och möjligheter förenades i faffaeftermiddagar. Det kom dock en sjunde måndag med behov av faffadagis. Då bereds möjligheter. Undantagsvis orkar man trots allt mest.

Gå gärna in och läs Sebastians tankar på pappamonologerna. ”Faffamonologen” är sinularis.

Annons