En distanslärares försvarstal

Det var inte mitt fel. Coronaviruset.

Jag är heller inte direkt benägen att beskylla någon annan. Jag är mer mån om att så många av oss som möjligt ska komma ut till ett så bra samhälle som möjligt på andra sidan hoten i spåren av pandemin.

I begränsningarnas tid gör jag det jag kan för de elever jag får guida i den snårskog matematiken ter sig som för den som inte gett sig tid att syna mönstren. Förbereda dem för ett liv i en demokrati där var människas röst kan höras. Där var och en av oss därmed bär en bit av vårt gemensamma ansvar.

Statsrådets pressinformation 20:e mars 2020

”Det är skäligt att ge en dag för att ge skolorna en möjlighet att förbereda sig för hur man skall ordna undervisningen”

Så sade vår undervisningsminister, Li Andersson, måndagen den 16:e mars. Hon påpekade också att undervisningen fortsätter trots att skolorna är stängda. På min arbetsplats hade förberedelsen för en skolstängning inletts redan innan helgen. För säkerhets skull. Eleverna hade burit hem sina böcker. Vi lärare hade delat ut sånt som vi antog kan komma att behövas. Alla bärbara datorer som var någorlunda dugliga lånades ut till behövande elever. En gemensam dator och några smart-phones är i underkant när flera barn ska gå i skola hemifrån och föräldrar distansarbetar.

Javisst. Det är ett rimligt scenario.

Det var den adertonde mars som skolorna stängde. Det var på grund av att man ville stävja en pandemi. Lite som när man begränsade människors rörelser in och ut ur Nyland. Det finns nationer som hanterat hotet annorlunda. Vilka som gjorde de bästa dragen ser vi sen när matchen är slut. Här finns det ingen facit längst bak som vi kan titta i för att se om vi är på väg åt rätt håll. Det var för att säkerställa tillgången på intensivvårdsplatser i våra sjukhus. Sådana har visat sig behövas. I brist därpå dör människor som annars skulle tillfriskna och eventuellt fortsätta sprida glädje omkring sig.

”Jag vill alldeles särskilt tacka alla lärare som på kort tid har ordnat med undervisning.” sade undervisningsministern den 18:e mars.

Sen dess har jag jobbat. För att spara tid, och för att visa lokala restauranger att de behövs, har vi ätit hämtmat som aldrig förr. Det är ett underbart avbrott i rättande och videobandande när det ringer på dörren och en doftande påse levereras av en leende företagare. Nytta och nöje.

Vi är bara två vuxna i huset numera. Körövningar, konserter, små trevliga kulturella evenemang – allt ligger och bidar sin tid. Vad ska jag då göra under min vakna tid om inte jobba. Det vore kanske mysigt att läsa eller lägga pussel, men den beskurna personliga feedback jag normalt hinner få till i klassrummet kan jag nu göra lite mer rättvisa. Nu kan jag se på varje elevs samtliga uppgifter, och genom dem – eleven. Varför skulle jag då inte göra det när chansen ges.

I och för sig är jag mycket väl medveten om att en del elever hjälps åt, lusläser och skriver av lösningsmodeller och, ibland, begär hjälp av sina föräldrar. Kan någon ge besked om att en elev som skriver av en uppgift perfekt lär sig mindre då än när hen håller sig undan i klassrummet? I himlen hjälps eleverna åt, med sina föräldrar som stödande konsulter, för att finna den allra renaste lösningen på ett delikat problem. I coronavirusets verklighet kan föräldern vara distansarbetande, tvingad till digitala möten i ett kök där familjens hungriga samlas och hunden sprider köksavfall längs golvet eftersom ingen hunnit ända ut med påsen. Men vi bör väl göra så gott vi kan. Alla. Jag med.

Jag vill ändå inte hjälpa till genom att stryka deadlines. Ifall de stressar eleverna – Vad är då alternativet? De digitala möten lärarna håller med sina elever var tydligt efterfrågade från föräldrahåll. Tanken är ju att dessa element ska hjälpa till att sätta struktur på dagen. Den läsordning som gällde innan skolstängningarna är välkänd. Att komma upp med en bättre, som passar alla enskilda hems momentana program är helt enkelt inte möjligt. Att vi sätter en deadline klockan 21 för det arbete som hör till den dagens lektioner är satt för att det senast då ska vara klart. Vara över. Inget ska ligga och pyra över natten. Då är det tid för vila. Jag behöver också tid för att se över elevernas arbete så att jag kan förbättra konceptet till nästa lektion. En lektion som gott kan vara dagen efter.

Något beslut att läroplanen ska beskäras i år har inte tagits. Frågan om att förlänga terminen har mig veterligen inte diskuterats. Att lägga grund för lagstadgad allmänbildning nu, så långt det är möjligt, kanske ändå är en bra idé. Vi kan tagga ner när det är över. Då kan vi mötas fysiskt. Trängas i restauranger och omklädningsrum. Sjunga tilsammans och ordna barnkalas med släktens äldste.

Det dödliga hot som coronaviruset nu ter sig som är mer än grus som skaver i skon. Vi kan inte hälla ut gruset och oberörda gå vidare. Inte nu. Inte sen. Jag vet att det är fegt att skylla ifrån sig, i synnerhet om det man skyller på är diffust. Jag hävdar ändå att det inte är jag som skapat bekymren som uppstått när skolarbetet ska skötas hemifrån.

Därmed är jag beredd att överlämna målet.

 

European Immunization Week 2020

Annons

Om att sakna nån man inte känner

Med tydligt markerade veck över ögonbrynen botaniserade vi bland frågor vars existens vi tidigare levt i stort sett ovetandes om. Innan vi på allvar kunde ställa oss mot det som då hette Andoya Rocket Range för närstudiedagar skulle frågorna hur som helst besvaras. Omsorgsfullt. Vi var två erfarna lärare som var nybörjare när det gällde rymdväder. Hjälpen är dock oftast bara ett klick borta. Maria klickade och fann – en blogg som hette ”Rymdväder på svenska”.

Skärmdump från ”Rymdväder för svenska”

Sidan upprätthölls av ”Peta Flux”. Vi som var med under några ruffiga dagar för några år sedan vet en del, om än väldigt liten sådan, om personen bakom signaturen. Det Peta Flux berättade om sig själv just då var kortfattat men ärligt. Vad det exakt handlade om förblev höljt i dunkel.

Det enda mörka i sammanhanget dock, initialt, var att norrskenet syns bäst när betraktaren är omgiven av mörker. I övrigt spred Peta Flux ett brilliant ljus över processerna bakom norrskenet via sin blogg. Därtill fanns uppdaterad information på ”Rymdväder” redan i det ögonblick något började hända. Jag minns blott en gång ”edugalaxen” skulle ha varit ute med rymdvädersrelaterad information före informationen kom genom ”Rymdväder”. Den gången kom en liten försynt kommentar: ”Det där hade jag missat”. Lyfte jag i det skedet händerna över huvudet hade det sin grund i glädje över att ha sporrats fram av – inte vunnit över – Peta Flux.

Efter att jag själv satte mer arbete på edugalaxen.com än på den här bloggen kom det en stilla påminnelse därom från Peta Flux. Det kändes – varmt och vänligt. Som om det var en önskan från en vän. Vi hade ju trots allt träffats rätt frekvent via ”Rymdväder”.

Helt plötsligt ändrade dock Peta Flux’ blogginlägg på ”Rymdväder” karaktär. Inlägg som i mina ögon helt föll ur ramarna avlöste varandra i strid ström. Sen blev det tyst. Helt tyst. Några dagar.

Bloggen kom tillbaka för en kort tid för att sedan försvinna helt. Oron jag kände var påtaglig. Jag kände ju i alla fall till något om vidden av det problem jag egentligen inte kände till. En bit av mig ville ringa larmtjänsten.

Ok. Vad hade jag för information att gå på? ”Peta Flux är duktig på att skriva svenska och en fena på att hålla sig ajour med samspelet mellan Solen och Jorden”. Larmtjänsten kunde knappast ha gjort särskillt mycket med endast den informationen. En oväntad variant av I-landsproblem. Kvar stod jag med min oro. En högst påtaglig sådan.

Oron kommer då och då upp till ytan. Ännu. Vad hände med dig, Peta Flux? Ålder, kön, utbildning, övriga intressen och sånt har jag ingen aning om, men jag betraktar dig som min vän.

Driver den offentliga sektorn utvecklingen?

Ekonomin i Finland skulle idag vara betjänt av ett nytt ”Nokia”. Visst. Det gör gott för ett lands ekonomi att ett företag får lanserat sin produktgrupp just i ett sådant ögonblick att den finns där när världen inser produktens sprängkraft. Om den dessutom både tillfredställer behov, är med och sätter kommunikativa trender och bygger nya rum i den lustfyllda marknadens borg ger den säker utdelning. Utdelning i fråga om arbetsplatser, kapitalinkomster, skattemedel, synlighet och en uppsjö av synergieffekter.
Vad gör man då när nationella stoltheter skriver sin framgångssaga i imperfekt. När globala aktörer köper resterna av nationella stoltheter, petar runt i askan för att se om där finns något att göra peng på, för att sedan dra sig tillbaka eller flytta tillvekningen till någon plats där lönerna är på lämplig nivå är det för sent att vifta med stolta fanor. Stora elefanter räknar med att andra sköter ridån.

 

Sierpenski Carpet – Den geometri som med minsta möjliga storlek möjliggör kommunikation över olika våglängder.

Steve Jobs förstod vikten av att paketera produkten snyggt, att sälja ett helt koncept och att marknadsföra en dröm. För den skull får vi inte glömma de fysiska komponenterna i drömmen. Som exempel kan nämnas World Wide Web, GPS, touchscreen och en knippe halvledare vars närvaro i vardagen anses helt naturlig. Hur många tänker ens på hur en antenn som ska hantera signaler på olika band ser ut? Nämnda komponenter hittades inte plötsligt i de stora teknikjättarnas råvarohyllor. Ej heller togs de fram i rätt ögonblick för att skapa en ny marknad. De är frukter av lång, idog och kostsam forskning – till stor del finansierad med offentliga medel. En succé bygger på en idé, men den behöver också kunna förverkligas.

 

Vilken är nästa produkt som säljer skjortan av konsumenterna? Vågar du låta tanken lyfta? Liten är chansen att morgondagens allemansredskap finns i dagens fantasi. Många stora upptäckter, som sedan lett till betydelsefulla framsteg, har setts i ett annat ljus än ljuset av den gnista som tände forskningsglöden. Ofta har en oväntad upptäckt gett nya möjligheter som öppnat väg för en alldeles nyfödd tanke. Vid andra tillfällen har ett akut behov koncentrerat och uppbådat resurser som sedan också kunnat tillgodose behovet. Att den lösningen sedan finner vägar ut till vår vardag är mera regel än undantag.

 

Sannolikheten är fortfarande stor att vetenskapliga genombrott som leder till nya ekonomiska vinningar sker, liksom tidigare, i anslutning till universiteten, försvarsväsendet och stora forskningsmiljöer -exempelvis Cern. ”Allsköns docenter” är de som gör grovjobbet för det som ingen egentligen hade tänkt på, få kunnat fantiserat om, men som leder till miljövänlig odling och produktion, effektivare sjukvård och – eventuellt – det så hett eftertraktade nya tekniska genombrottet ur vilket går att skapa den nya produkt vilken genererar arbetstillfällen och skatteintäkter samtidigt som börskurvorna och hoppet vänder uppåt. Knappast kommer vi ens i Finland snabbare fram till ”det nya Nokia” genom se till att dagens skolelever snabbast möjligt lär sig det som räckte till för dagens beslutsfattare och sedan spikrakt genom den utbildning man valde som vilsen 15-åring hasta ut i arbetslivet.

Den som aldrig tänkt efter må hålla sig från den första stenen.

 

En timme för jorden

”Earth Hour” börjar,  någonstans vid datumgränsen, om två timmar, 8 minuter och 50 sekunder.

På en bild under rubriken ”Celebrate Earth Hour” ses en grupp unga människor med levande ljus i händerna stå på en klipphylla i ett underbart vackert landskap. Vi uppmanas skrida till åtgärder för att stoppa klimatförändringen och göra det vi kan för att hålla jorden underbar också för kommande generationer. Det senare har vi större makt över än det förra. När allt kommer omkring handlar det (väl) om att vi bör tänka igenom våra livsmönster så att vi inte förbrukar resurser vilka ska utgöra grunden till ett tryggt liv för våra barn och barnbarn.

Allt för ofta prioriteras de enkla lösningarna, fotfolket till fromma. Man ska inte behöva tänka. Det ska vara redigt och klart. Gärna ska ett projekt ha en festlig inramning så att det känns gott och hedersamt att delta. Dock bör man akta sig så att det som syns, det konkreta i sjäva manifestationen, inte motverkar projektets övergripande målsättning.

Texten i bilden intill, vilken kan – i en del olika format – laddas ner från sidan med startkit, är god. Personligen är jag på gott humör de morgnar jag hunnit gå min morgonpromenad innan gatbelysningen gör det svårt att se stjärnorna. Min sociala inverkan på omgivningen kan vara något mera positiv då.

Det är trevligt att släcka den elektriska belysningen till förmån för levande ljus. Det känns tryggt, beprövat och romantiskt festligt. Just den åtgärden bidrar inte till bättre luft och mindre koldioxid. Troligen tvärt om. Ifall någon därtill kommer underfund med att förrådet av levande ljus hemma är på upphällningen och sätter sig i bilen för att hämta påfyllning på en handelsplats med stort utbud till låga priser bör vi komma ihåg att ett kilogram bränlse som passerar motorn ger utsläpp innehållande i stort sett 2½ kg koldioxid. De levande ljusen har också transporter bakom sig.

Vi bör tänka igenom hur vi brukar resurserna på den enda planet vi har. Vill vi fira Earth Hour så att vi för en timme tänker över hur mycket ljus vi behöver gör vi framtiden gott. En tanke är sådd. Vi har öppnat väg för fler överväganden.

Min hustru frågade om vi kunde fira ”Earth Hour”, släcka alla lampor och läsa var sin bok. Svaret var givet: Ja! Dock kommer LED-tekniken att belysa de ord vi avnjuter. Åtminstone i hustruns fall. Min Kindle har sitt eget ljus…

”Earth hour” börjar om 56 minuter och 30 sekunder. 20:30 hos dig.

Tankar om kränkandefrihet

Morgonen är lätt krispig. Solljuset strör redan guld över de högsta trädens toppar. En grupp beväpnade förväntansfulla människor i grova kängor samlas på en liten avtagsväg. Från ett par av bilarna intill hörs ivriga hundar gny och gläfsa. Årets älgjakt är som bäst. Påtagligt nära. Likt barndomens julafton när tomtens steg hörs på trappan.

Anta att någon i jaktlaget just i denna stund öppnar konversationen med att förlöjliga en av de hundar som snart ska släppas på de intilliggande spåren. Inga vapen dras men jaktens stämning är förstörd.

Hundägaren må kanske ha något höga förväntningar på sin hunds förmåga. Sådant förekommer. Det kan finnas brister i träning. Det kan till och med vara så att hunden saknar talang.

I sällskapet kan det finnas någon synnerligen duktig hundmänniska med stor erfarenhet av jakthundar som av diverse orsaker för tillfället inte har egen hund. En sådan persons råd kan betyda mycket för vilken hundägare som helst. Frågan är i vilken grad öppenheten att motta goda råd existerar i en situation som denna.

Gör vi bilden större ser vi människor världen över förnedra varandra under bästa sändningstid. Efter sändningen fortsätter pajkastningen i fält för kommentarer och på sociala medier. Huruvida man tänker sig få motparten att inse de egna värderingarnas förträfflighet med dylikt förfarande tål att grunnas på.

Omhuldar vi en värld där vi är vi och de inte är kloka ska vi fortsätta dela roliga och förnedrande bilder. Önskar vi ett klart uppdelat samhälle med tydliga konflikter ska vi fortsätta söka den allra ömmaste punkt hos de andra för att sedan offentligt slå till just där.

Hur vi sedan tänkt att de andra ska lyssna till våra kloka ord därefter är höljt i dunkel. Ett tungt, unket mörker.

Mobiltelefonen i skolan

De elever som nu går sitt sista år i grundskolan kommer att vara yrkesverksamma ännu år 2060! Med de orden öppnades en utbildningsmässa nyligen. Vi var en och annan som drog ett något djupare andetag för att kunna ta in den informationen.

Ser vi på motsvarande tidsrymd bakåt blir vi varse att det hänt en hel del. 1969 fanns kunskap och teknologi för att ta sig till månen och beträda dess yta men den första persondatorn befann sig ännu då i framtiden. Den första pizzerian i Norden öppnades men det skulle dröja länge innan frysboxen blev en naturlig del av hushållet. Få hade råd med solsemester under vintern men det fanns resebyråer med personal. Det skulle ännu dröja några år innan matematiklärarna med viss bävan övergav räknestickan. En god bit in på 70-talet fanns det osäkerhet i fråga om framtida möjligheter att räkna procent på en miniräknare. Räknestickan klarade den saken galant!

Teknisk utveckling förändrar vår vardag. Nya idéer föder ny teknik som föder nya möjligheter som föder nya idéer i ständigt flöde. Många Linus-Idor har sett helvetsmaskiner ta plats i våra hushåll men idag är de få de som vill skydda sina barn mot dammsugare.

Idag är det som vi i vårt språk envisas med att reducera till ”mobiltelefon” något som tycks vara rätt svårt att förhålla sig neutral till. När mobiltelefonen och skolan kombineras blir det riktigt svårt att hitta en linje som skulle tillfredsställa alla. Gott så. Undervisningen i våra skolor varierar stort och skall så göra. Olika ämnen är didaktiskt olika och lärare har olika sätt att förhålla sig till ämne, undervisningssituation och elever. Undervisning är ett samspel där parterna måste ha förtroende både för varandra och det sätt på vilken undervisningen sker.

Vilken plats kan vi då ge ”mobiltelefonen”, härefter kallad smarttelefon, i skolan?

• Smarttelefonen är en naturlig del av människors liv idag. Att kategoriskt utesluta den ur skolan är att kategoriskt utestänga en betydande del av verkligheten.
• Att förflytta en hel klass till en datasal alternativt bära in 20 bärbara datorer eller tabletter för en enstaka sökning på nätet är föga meningsfullt. Likaså att dela ut miniräknare genast någon elev vill göra en uträkning. Detta görs behändigt genom att eleven tar fram sin smarttelefon, gör bruk av den och fortsätter sitt jobb.
• Till smarttelefonerna kan laddas ner en hel del applikationer som sköter det som förr krävde så pass dyr utrustning att få skolor hade råd att införskaffa sådan. Här kan nämnas ljusmätare, ljudnivåmätare och accelerometer.
• Smarttelefonens (film)kamera är ett utmärkt redskap för dokumentation.

En viktig aspekt i sammanhanget är att vidga elevernas syn på det multiredskap de bär med sig. Det kan hända att tonåringen är mer villig att skydda sin hörsel i repetitionslokalen om hen själv ser på egenhändigt utförd mätning att ljudet ligger högt över hälsosamma nivåer än att en förälder säger det. Kanske någons intresse för fysik föds när hen inser vilka mätningar man faktiskt kan göra med smarttelefonen. Måhända förmågan att läsa kartor utvecklas om sådan ständigt finns tillgänglig – och är aktuell, med den aktuella positionen utmärkt. Det kan födas ett intresse för litteratur just i den stund någon inser att man både kan söka boktips, ladda ner och läsa utvald bok på smarttelefonens skärm.

Smarttelefonen är ett verktyg. Ett bra verktyg. Sådana ska användas. Alla har vi nytta av att veta hur. Det sista innefattar även att veta ”var” och ”när”.

Förresten. En betydande del av dem som i år börjat i förskolan denna höst kommer att uppleva nästa sekelskifte.

 

En cyklist är en bilist mindre

Ibland blir synfältet snävt. Att tillhöra en grupp tycks ibland föda fiendskap gentemot andra grupper. Cyklister fick sig rejäla kängor för en tid sedan när någon tyckte det vore på plats med en hastighetsbegränsning för cyklister på lätta trafikleder. Detta för att öka trygghetskänslan för fotgängare. Resonemanget och debatten däromkring tjänar gott som exempel.

Förslaget stöter på klassiska hinder. Merparten av cyklarna saknar hastighetsmätare. En annan sak att fundera över är hur övervakningen skulle gå till. En tjänsteman yttrade sig i frågan och ansåg det vara ett bra sätt att få bort mopedister(?) som körde 70km/h(?) från lederna för lätt trafik.

Ingen reflekterade över att det redan finns regler. Dessa är dock diffust formulerade och förutsätter eftertanke och hänsyn av trafikanterna. Detta är naturligtvis svårt både att definiera och att kontrollera. Juridiskt är det en svår nöt att knäcka. Tillåts eftertanke och hänsyn få utrymme håller säkert cyklister lägre hastighet på lederna som i nedanstående bild finns ytterst. Leden på bilden i mitten fyller motorvägens funktion och får trafiken att ”dra undan”.

Cyklister klassificeras ibland som varande en homogen grupp. I verkligheten består gruppen av barn och unga på väg till skola, fritidssysselsättningar eller socialt umgänge. Här finns människor i alla åldrar vilka utövar sitt fritidsintresse, ägnar sig åt motion eller utövar idrott. Här finns också vuxna människor på väg till jobb, butik, kurs eller hobbyverksamhet. Här finns fotgängare och bilister som för tillfället åker cykel!

I debatter har cyklister beskyllts för att sakna trafikvett. Eftersom de flesta som cyklar innehar körkort för bil, men för tillfället sitter på cykel, förfaller grunderna för de resonemangen tungt.

Varför i all världen ska då cyklister tillåtas bevista trafiken över huvud taget?

• Unga har inte körkort. Genom att själva ta sig från punkt A till B får de frisk luft och motion samt ägnar sig åt annat än, det i mångas ögon så förhatliga, sittandet framför skärmar.
• Varje barn och ungdom under körkortsåldern som själva tar sig fram i trafiken betyder att deras föräldrar har tid för annat och det är en bil mindre i trafiken på ifrågavarande rutt.
• Varje vuxen som tar sig till jobbet eller utför sina ärenden cyklandes betyder mindre belastning beträffande bil- eller kollektivtrafik.
• Varje person på cykel är en inbesparing i utsläpp och således en god miljögärning
• En cyklist sliter mindre på vägarna än ensamma bilister.
• En person som cyklar aktivt har hyfsat stora utsikter att hålla sig i form och därmed i mer ringa utsträckning belasta sjukvården med så kallade välfärdssjukdomar.

Naturligtvis finns det cyklister som inte följer trafikregler och som inte visar hänsyn. Den gruppen av trafikanter står inte på något sätt över andra. Men konstruktivt samarbete för allas vår trafik för betydligt längre än att utpeka ”de andra” som stora problem som borde lösas snabbt och drastiskt.

I vintras när jag cyklade lätta trafikleden fram, funderandes över arbetsdagen framför, blev jag abrupt hindrad av en bilist som bromsade in och blev stående tvärs över lätta trafikleden för att invänta tillfälle att ta sig upp på vägen in mot staden. Bilisten hade triangel och jag på cykelleden samma förkörsrätt som den intilliggande vägen. Irriterad över bilistens arrogans och likgiltighet för trafikregler klappade jag med handflatan till mot bilens baklucka när jag tråcklade mig förbi. Trettio meter senare insåg jag barnsligheten i mitt uppträdande och vände tillbaka för att be bilisten om ursäkt.  Bilisten väntade fortfarande på sin plats i bilkön. När jag närmade mig öppnades fönstret och en ångerfull dam bad hjärtligt om ursäkt för att hon kört fram i egna tankar och inte tagit tillbörlig hänsyn. Hon hävdade att det var ett undantag. Jag är beredd att tro henne eftersom vi annars skulle ha träffats tidigare under året i samma situation. Jag, i min tur, ursäktade mitt barnsliga tilltag. Leende önskade vi varandra god fortsättning.

Hur mycket av problemen i trafiken skulle lösas om vi kunde kommunicera direkt med varandra?

Visst i all världen bryr jag mig om miljön!

Om man inte rakt av accepterar att vi människor styr klimatet blir det lätt ansträngt i sociala sammanhang. Om man därtill inte sväljer det piller koldioxiddebatten reducerats till kan det rent av bli kärvt.

Globala miljöfrågor saknar små nätta lösningar. Gemensamma strategier för en bättre framtid faller i många fall på sin egen orimlighet. Är ens globala adress på sådan plats att man aldrig ser solen stiga mer än 50 grader över horisonten kan man inte ha samma syn på energilösningarna som den som varje dag under året, åtminstone mitt på dagen, ser solen stråla in brantare än så. Är värmen ett genomgående problem under året finns inga direkta orsaker till att det bekymret ska lösas på samma sätt som på platser där kylan är problemet mer än halva året.

Vår planet är liten. Atmosfären tunn och haven grunda. Anta att en jordglob på en större utställning har en diameter på tre meter. I den skalan skulle världshavens medeldjup vara ungefär en millimeter. Troposfären, den del av atmosfären som innehåller 80% av atmosfärens gaser, skulle vara två och en halv millimeter tjock. Vad vi pratar om är att den blå planetens oceaners djup motsvarar en fuktig hinna på ett klot med en diameter stor nog att utestänga den från så gott som alla privata utrymmen.

Mänskligheten har vuxit till 7 miljarder invånare, och mycket av tillväxten har skett under den senaste mansåldern. Dock, för att få perspektiv på folkmängden, skulle hela jordens befolkning – de som föddes nyss ända till de som inte är riktigt döda än – få plats i Lillpiteälvens tillrinningsområde om vi nöjde oss med utrymme motsvarande en B-hytt på Vikings färjor. Vi slukar likväl resurser!

Vi välbärgade människor på planeten kan göra aktiva val. Vi kan välja att planera våra inköp så att vi inte varken åker bil i onödan eller kastar bort det som odlats, skördats, packats och transporterats hem till oss. Vi kan klara oss med ett par minuter i duschen och vi kan köpa trädgårdsmöbler av certifierat virke.
Ovanstående åtgärder är i och för sig i linje med att minska koldioxidutsläppen, men deras primära plats i listan är att spara jordens resurser och effektivt bruka de resurser vi tar. Detta är en implikation. En ekvivalens skulle kräva att det gick att påstå motsvarande åt andra hållet – att man per automatik är miljövänlig om man minskar på sitt koldioxidspår. Så är icke fallet. När vi kan inhandla nya kylanläggningar, ny TV och ny bil och därmed vara klimatsmarta hopar sig frågetecknen. När vi rycker mat direkt ur munnen på de fattigaste för att göra det till bränsle till våra fordon så att vi kan fortsätta köra ensam i bilen samma väg som stora delar av grannskapet blir det rent av tjockt med frågetecknen.

Det finns inget litet piller! Vi måste anstränga oss. Vi måste tänka efter!

Glädjande nog ser jag människor som på allvar börjar tänka efter. Människor som gör sina val aktivt. Ofta är dessa människor unga, vilket bådar gott för framtiden.

Livet på jorden måste inte alltid vara som det varit. Det kan bli bättre!

Lösningen som inte låter sig finnas

Inför en lektion i matematik hade jag skrivit en repetitionsuppgift på tavlan. En lång uppgift. Ett polynom på dryga tre meter. Tanken var att friska upp minnet och samtidigt avdramatisera uppgifter vars utseende blinkar rött. Efter lite inledande funderingar började eleverna veckla ut uppgiften. Därefter letades termer som kunde kombineras och förenklas. Gång på gång fann de att uttrycket kunde reduceras lite till. Någonstans i den processen utbrast en elev: ”Det verkar lite uppgjort det här!”

Visst hade han rätt! Långa och krångliga uttryck brukar inte ofta i verkliga livet kunna reduceras till en enda variabel eller en enda konstant. Ändå försöker vi gång på gång reducera stora frågor till en enda variabel.

Klimatet som skulle reduceras till Koldioxid

VI lever på en liten stenplanet. Mindre än 100km under våra fötter har vi en temperatur som överstiger 1000 grader Celsius. Successivt, ju närmare jordens kärna vi kommer, ökar temperaturen för att småningom nå en temperatur kring 5000 grader. Vi vandrar alltså rent bokstavligt omkring på en tunn skorpa som omger glödande, flytande, materia.

Vi får vår externa energi solen, en medelstor stjärna i sina bästa år. På ett avstånd om 150 miljoner kilometer kan vi inte annat än acceptera och ta emot det som solen sänder oss. Effekten på solenergin på detta avstånd är kring 1350W per kvadratmeter. Den mängd energi som når jordytan är dock reducerad på grund av att jorden är rund, en del reflekteras direkt av atmosfären och så lyser solen upp bara halva jorden i gången. Ett hyfsat gott medelvärde för effekten hos det solljus som når jordytan rör sig kring 350W per kvadratmeter.

Vår atmosfär består i huvudsak av kväve, 78%. Det för oss livsviktiga syret utgör 21% av atmosfären. Tredje på listan över de vanligaste gasen i atmosfären är argon med sina 0,9%. 0,04% är koldioxid.

Nu har vi bara skrapat på ytan när det gäller allt som påverkar klimatet på vår jord. Jag säger som min elev om polynomet som kunde reduceras till en variabel; Det verkar mycket förenklat och mycket tillrättalagt om vår hela klimatologi kan reduceras till koldioxid.

Däremot faller det sig helt naturligt att vi idag hänfaller åt den enda variabeln. Det ligger i tiden att reducera alla bekymmer till en variabel. Sedan grälar vi om vilken.

Kläder från Bangladesh

Natasha Illum Berg var gäst hos Skavlan. Hon berättade om sitt liv som storviltsjägare och jaktguide i Tanzania men delade också med sig av sin syn på samspelet mellan jordens fattiga och jordens rika invånare. Hon berättade om sin frustration när svenska skolors representanter kontaktar henne för att starta samarbetsprojekt mellan en skola i Sverige och någon skola i Tanzania. Hon valde ofta  att korta av samtal där man genom projektet kunde lära de tanzaniska barnen något. Var det fråga om att samarbeta och lära av varandra fortsatte samtalen. På direkt fråga om vad Tanzanias befolkning behöver svarade Natasha blixtsnabbt: Fair Trade!

Månne någon i Bangladesh går i samma tankar? Det är kanske inte helt osannolikt. I lokala bladet finns idag ett reportage om just ekonomi, rättvisa och miljö beträffande kläder och mode. Det är inte lätt att kombinera just ekonomi, rättvisa och miljö. Däremot är det intressant!

Märkligt nog känns det enklast att börja med ordet miljö. Det är enkelt att visa att det är mer mångfacetterat än man först tror. Bland annat nämns i reportaget att det under tillverkningen av 1 kg textil produceras 15 kg koldioxid. Den mängden motsvarar hyfsat den mängd koldioxid som uppstått vid bruk av 6 liter bensin. Åk alltså inte ensam i bil för att titta på kläder i grannstaden!
Beträffande vattenmängden som behövs för att odla bomull är det lätt att ta fram en koefficient med vilken man kan påvisa sambandet mellan vattenmängd och mängden odlad bomull. Den koefficienten är bara intressant när vi låser in oss på ett specifikt område på jorden. I Bangladesh finns vatten i mängder – I Turkiet är situationen en helt annan.

”Pengar och elände trivs i stora hopar” kunde utgöra starten för resonemangen kring ekonomi och rättvisa. Det är enkelt att ta fram tal som visar hur de pengar som betalas för en skjorta fördelas mellan butik, grossist, tillverkare, designer …, skräddare och – ifall det är en odlad sådan – odlare av råvaran. Däremot löser vi inte misären i en klädfabrik i Bangladesh varken genom att köpa enorma mängder kläder därifrån eller genom att helt avstå från handel med kläder från Bangladesh.
Det finns inte heller här det hett eftertraktade lilla pillret som löser problemet. Det krävs medvetenhet. Den i sin tur kräver ansträngning. Den kräver kunskap. Det närmaste en enkel lösning jag kan komma på är någon form av ”Fair Trade”. Däremot är jag hyfsat säker på att det krävs betydligt mer än så.