Arkiv | Tonåringarnas försvarare RSS feed for this section

Mobiltelefonen i skolan

3 Dec

De elever som nu går sitt sista år i grundskolan kommer att vara yrkesverksamma ännu år 2060! Med de orden öppnades en utbildningsmässa nyligen. Vi var en och annan som drog ett något djupare andetag för att kunna ta in den informationen.

Ser vi på motsvarande tidsrymd bakåt blir vi varse att det hänt en hel del. 1969 fanns kunskap och teknologi för att ta sig till månen och beträda dess yta men den första persondatorn befann sig ännu då i framtiden. Den första pizzerian i Norden öppnades men det skulle dröja länge innan frysboxen blev en naturlig del av hushållet. Få hade råd med solsemester under vintern men det fanns resebyråer med personal. Det skulle ännu dröja några år innan matematiklärarna med viss bävan övergav räknestickan. En god bit in på 70-talet fanns det osäkerhet i fråga om framtida möjligheter att räkna procent på en miniräknare. Räknestickan klarade den saken galant!

Teknisk utveckling förändrar vår vardag. Nya idéer föder ny teknik som föder nya möjligheter som föder nya idéer i ständigt flöde. Många Linus-Idor har sett helvetsmaskiner ta plats i våra hushåll men idag är de få de som vill skydda sina barn mot dammsugare.

Idag är det som vi i vårt språk envisas med att reducera till ”mobiltelefon” något som tycks vara rätt svårt att förhålla sig neutral till. När mobiltelefonen och skolan kombineras blir det riktigt svårt att hitta en linje som skulle tillfredsställa alla. Gott så. Undervisningen i våra skolor varierar stort och skall så göra. Olika ämnen är didaktiskt olika och lärare har olika sätt att förhålla sig till ämne, undervisningssituation och elever. Undervisning är ett samspel där parterna måste ha förtroende både för varandra och det sätt på vilken undervisningen sker.

Vilken plats kan vi då ge ”mobiltelefonen”, härefter kallad smarttelefon, i skolan?

  • Smarttelefonen är en naturlig del av människors liv idag. Att kategoriskt utesluta den ur skolan är att kategoriskt utestänga en betydande del av verkligheten.
  • Att förflytta en hel klass till en datasal alternativt bära in 20 bärbara datorer eller tabletter för en enstaka sökning på nätet är föga meningsfullt. Likaså att dela ut miniräknare genast någon elev vill göra en uträkning. Detta görs behändigt genom att eleven tar fram sin smarttelefon, gör bruk av den och fortsätter sitt jobb.
  • Till smarttelefonerna kan laddas ner en hel del applikationer som sköter det som förr krävde så pass dyr utrustning att få skolor hade råd att införskaffa sådan. Här kan nämnas ljusmätare, ljudnivåmätare och accelerometer.
  • Smarttelefonens (film)kamera är ett utmärkt redskap för dokumentation.

En viktig aspekt i sammanhanget är att vidga elevernas syn på det multiredskap de bär med sig. Det kan hända att tonåringen är mer villig att skydda sin hörsel i repetitionslokalen om hen själv ser på egenhändigt utförd mätning att ljudet ligger högt över hälsosamma nivåer än att en förälder säger det. Kanske någons intresse för fysik föds när hen inser vilka mätningar man faktiskt kan göra med smarttelefonen. Måhända förmågan att läsa kartor utvecklas om sådan ständigt finns tillgänglig – och är aktuell, med den aktuella positionen utmärkt. Det kan födas ett intresse för litteratur just i den stund någon inser att man både kan söka boktips, ladda ner och läsa utvald bok på smarttelefonens skärm.

Smarttelefonen är ett verktyg. Ett bra verktyg. Sådana ska användas. Alla har vi nytta av att veta hur. Det sista innefattar även att veta ”var” och ”när”.

Förresten. En betydande del av dem som i år börjat i förskolan denna höst kommer att uppleva nästa sekelskifte.

 

Annonser

Har ”Olympiska Spel” spelat färdigt?

10 Feb

Vägen till OS i Sotji drabbades av menföre redan från början. Den ryska politiska ledningen verkar ha en vilja att återskapa ett starkt Ryssland ur spillrorna efter Sovjetunionen. Ett stort evenemang som kablas ut till TV-sofforna världen över är manna för den som vill glänsa och det vill han, den politiska ledningen i Ryssland.

Redan nu är det bestämt vem som arrangerar Olympiska spel fram t.o.m. Tokyo 2020. Arrangemangens omfattning gör att förberedelserna på dessa orter redan är igång. Lovande juniorer av idag förbereder sig också. Det kallas långsiktig planering och framförhållning. Det definieras som målmedveten satsning mot stort mål. Just sådant som vi anklagar unga för att sakna. Just sådant som vi säger saknas i politiken. Just det vi säger lyser med sin frånvaro inom ekonomin.

Det är avsaknad av linje, avsaknad av framförhållning, att nu när spelen är igång gå omkring och larma om bojkott. Det första felet begicks när en tvivelaktig demokrati beviljades arrangemangen för spelen. Ju närmare spelen vi kommit desto fler missförhållanden har uppdagats. Förutom rapporter om hur mänskliga rättigheter kränks i Ryssland har larmrapporter om missförhållanden i byggarbetena avlöst varandra.

Invigningen till pågående spel visade upp Ryssland från sin bästa sida. De bästa bitarna ur kultur och historia visades upp. Rysk kultur håller klass! Politiskt budskap kan alltid diskuteras.
Låt oss stanna upp och ställa några frågor. Hade inte också vi visat upp det vi är mest stolta över i vårt land? Hade vi inte i sådan stund blundat för skolskjutningar och knivslagsmål. Visst – Vi är mer lågmälda av oss, men i alla fall.

Hur vore det att tagga ner lite grann på arrangemangen? Kunde vi tänka oss en idrottslig fest i befintliga anläggningar. Vill någon med dagens ekonomiska realiteter i åtanke bräcka tidigare arrangemang blir det lätt till att använda sig av tvivelaktiga metoder. Finns det någon väg ur den vilt roterande karusellen? Ekonomin beträffande sändningsrättigheter har redan kastat många av karusellen. Svart ruta har en tendens till att tunna ut intresset. Gott i alla fall att vi i Finland kan se våra idrottare i allmän television! (åtminstone i OS)

Ge gåvan vidare!

9 Okt

Det fanns en tid när man kunde ta fram en fysisk bankbok, se vad senaste saldot var och känna hoppet om middag på restaurang tunnas ut. En tid när en tågbiljett var en fysisk biljett köpt av tjänsteman i uniform. En tid när den som hade gjort en resa hade lärt sig något, och hade en historia att berätta – inte blott en solbränna att visa.

Tiden har sin gång. Föga visste vi då om det liv som levs idag.

När de som idag blir klara med sina examina från högskolor och universitet satte sig vid hemmets första dator visste få vilken ekonomisk belastning den utgjorde. Trots det var den datorns kapacitet försumbar i jämförelse med en smarttelefon idag.

Har man upplevt knappa halvseklet har man hört föräldragenerationen, och generationen som gick före, naturligt och respektfullt tala om kräfta (1) som dödens självklara budbärare. Malet kött skulle stekas inom några timmar föra att inte smakupplevelse och näringstillskott skulle förbytas i hälsovådlig unkenhet.

De tekniska framsteg som gjort informationen snabb, tillgänglig och global, används av unga men har utvecklats av generationen före. Tekniken bakom pekskärmen är resultat av kreativitet och forskning i samverkan med varandra.

Precisionen i en strålbehandling av cancer är resultat av idé och idogt arbete. Ett arbete som inte var slit med kolspade utan utslitna pennor brukade för biologins, matematikens och fysikens bidrag till att hålla liemannen stången.

Den hållbarhet man idag erhåller på en förpackning köttfärs är en lika enkel som genial kemisk idé – att bruka i stort sett samma gaser som människor och djur inhalerar regelbundet men i proportioner som avviker från de som bakterierna arbetar bäst i.

Bakom varje innovation vi så fort tar för givna står ett lag av fysiska personer som lagt själ och energi i att lära sig, forska och utveckla. Vem har rätt att bestämma vem som ska få möjligheter att vara delaktig i framtidens innovationsprojekt? Vilken vuxen tillhandahåller den kristallkula med vilkens hjälp de självsäkert kan säga till en elev i grundskola vad som behövs i den unges framtid?

Allmän bildning är en förmån. Därmed inte sagt att kunskap kommer utan arbete. Det krävs energi att lära sig. Det behövs stöd av omgivningen för att en tonåring ska orka ta tag i uppgifter som känns motiga till en början.

Det händer att de uppgifter en elev i grundskolans slutskede ligger på en nivå vilken nuddar taket i hemmafrontens kapacitet. Tro mig – Som far till fyra vet jag! När ens barn vill ha hjälp med sina hemuppgifter hjälper man till. Man ger sitt stöd och man tar del – Det kan man alltid. Ger man uppgifterna lite tid kan man säkert ge några råd på vägen. Ens barn är inga konkurrenter. Det är inte farligt att erkänna att man behöver tid för att förstå uppgifter ens barn ska göra. Som föräldrar och lärare ska vi vara stolta varje gång vi överglänses av de som ska ta över efter oss. Det ligger i utvecklingens natur att varje generation är klokare än den förra.

I sanning – Må nästa den växande generationen ha större visdom!

 (1) Kräfta – äldre term för cancer.

Skräplitteratur?

10 Sep

Ur minnets dunkel glider minnet av en tentamen långsamt fram i ljuset. Ämnet är barnlitteratur. Uppgiften högst subjektiv. Första uppgiftens inledande text öser galla över bokförlag vilket ber läsaren att i den skissade fyllda bokhyllan på bokens titelblad färglägga det antal bokryggar som motsvarar läsarens totala innehav av böcker från förlaget. Böckernas värde likställdes med noll i det att de var producerade i otillbörlig takt endast i syfte att sälja mängd och därmed inhösta likvida medel i motsvarande grad. Ekonomiskt värde 1, litterärt värde 0. Som blivande lärare ombads man ta ställning till ”skräplitteraturen”.

Vid tillfället hade jag själv minst tre med gröna ryggar försedda böcker på mitt nattygsbord. Ungdomsböcker som triggade fantasi och inlevelseförmåga. Därtill förmedlades formuleringar som säkert skrivits med samma leende hos författaren som det som ibland framkallades hos den snart vuxne läsaren.

När tiden för tentamensskrivningen närmade sig sitt slut levererade jag en, kanske inte så god formulerad, text som avslöjade min barnsliga förtjusning till lättsmält litteratur. Jag kunde definitivt inte acceptera att de böcker som faktiskt skapade mitt läsintresse kallades skräplitteratur. Den läsfärdighet jag uppnått, som hjälpte mig när tiden för läsande av kurslitteratur var i knappaste laget, hade tränats under timmar med ”skräplitteratur”. Tids nog upptäcktes ”god litteratur”.

Idag fröjdas jag över att årets första ”lästimme” förverkligats i Sursik skola. Att femhundra elever samtidigt – i tyst skola – ges möjligheter att upptäcka och följa en nedskriven historia stöder med stor sannolikhet även den mest ovane läsarens utveckling mot att förstå, tolka och avnjuta skrivna ord. På så sätt blir lästimmen en väl använd lektion – i matematik!

Varför går unga människor i skola?

9 Aug

Första sidan på publika nyhetsförmedlingens webbsida visar ingresser till 43 artiklar. Sju av dem är skolrelaterade, vilket inte är att förundra sig över eftersom skolorna i Finland startas upp i dagarna. Det som är anmärkningsvärt är att ingen av artiklarna berör undervisning och utbildning. Det diskuteras bland annat om huruvida man får sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningen (!), i vilken utsträckning de yngsta eleverna ska kunna ta sig till skolan på egen hand och vilka disciplinära åtgärder en lärare ska få ta till. Mest utrymme i spalterna får dock skolans lov och placeringen av dessa.

Landets näringsminister hävdar att skolornas tidiga start om höstarna gör att turismnäringarna går miste om både jobbmöjligheter och stora pengar . På annat ställe berättas att turismföretagare tvingas stänga i förtid på grund av brist på arbetskraft. Om det nu är så att turister från Mellaneuropa står med öppen plånbok i hand på trappan i slutet av augusti är det väl bara att öppna, tacka och ta emot likvida medel. ”Jobbmöjligheter” tycks i näringsministerns uttalande inte vara synonymt med ”arbetstillfällen” eftersom dessa jobb tydligen ska utföras av skolelever med vaga arbetsavtal.

Skolan är till för utbildning. I växande ålder får unga medborgare uppleva sociala samspel och möjligheter att vidga sin syn på omgivningen. Skolan är en hörnsten i vår demokrati. Den ska inte reduceras till en ”billigast-möjliga-hyfsat-säkra förvaringsplats så länge föräldrarna arbetar. Ej heller ska den utgöra en spelbricka på ekonomins och industrins momentana plan. Den utgör grunden för framtida samhälle, ekonomi och industri.

Gnäll från svunna tider

13 Maj

”Det finns inget surrogat för vett – men det hjälper att vara tyst!” I sociala medier blir frånvaro av eftertanke ibland närmast pinsam. Avståndet till tystnad är långt! Det är populärt (=många delningar och gillanden) att sprida tankar, vilka är så förenklade att de knappast ens är riktigt tänkta.

Nästa generations beslutsfattare har fått sina skopor ovett såväl i spalter som i sociala medier. En av vandringsberättelserna ställer en rad uppmaningar till den unga människa som hävdar att det inget finns att göra:

  1. Städa ditt rum!
  2. Tvätta dina kläder!
  3. Gör dina läxor!
  4. Klipp gräset!
  5. Handla till familjen!
  6. Begär inte att bli skjutsad! Gå eller cykla dit du ska.
  7. Besök någon äldre som behöver sällskap!
  8. Besök någon som är sjuk!

Så sant så! Gilla! Dela! …eller…?

De tre första uppmaningarna är helt naturliga. Uppmaning nummer fyra är antagligen beroende av utrustning och gräsmattans karaktär. Ju mer exklusiva planteringar, alternativt exklusiv klippare, desto större är sannolikheten att tonåringar inte behöver befatta sig med gräsklippandet.

De oövertänkta pinsamheterna börjar i punkt fem. Jag gick förvisso själv som barn, med lappen mamma skrivit i handen, till butiken för att handla mat för dagen. Butiken låg 80 m hemifrån. Nästa butik låg förresten 300 m längre bort, vilket var behändigt ifall något på listan var slut i den närmaste butiken. Nämnda butiker har sedan länge slagit igen sina dörrar i olönsamhetens namn. I dagens läge handlar man i någon anläggning som för tankarna till kärnkraftverk och befinner sig i gränstrakterna mellan stad och de stora skogarna. Det storhandlas vid ett fåtal tillfällen i veckan – åtminstone enligt planeringen. Hur i all världen ska en ung människa bete sig för att handla mat till familjen? I större städer finns faktiskt en kultur som inbjuder till att ta sig fram med cykel. Där är dessutom cykelställen anpassade för dagens cyklar. I småstadssamhällena i Österbotten är situationen i det avseendet skrattretande.

Under 70-talet hade vi en småbåtsplats vid Jakobstads hamn ute vid Alholmen. Där guppade vår gamla träbåt fridfullt i det att den sakta lät havet tränga in och uppfylla dess inre. De dagar familjen inte befann sig på sjön skulle följaktligen överflödigt vatten pummpas ur båten. Jag cyklade och utförde min syssla. Sträckans längd skulle ha räckt till för att få skolskjuts grundskolan ut. Det jag minns från dessa turer är de skaror av cyklister som vällde ut från stadens största industri vid fyratiden på eftermiddagarna. Rejäla cyklar med rejäla stänkskärmar och skvättlappar med den bruna väskan med matlådan dinglande från styrstången. Dessa cyklar hade under arbetsdagen varit placerade i en ställning med tak – sinnrikt utformad för att vara skonsam mot cykelns hjul. Chansen att cykeln skulle ha råkat ut för någon form av åverkan var noll. Hur ser det ut idag?

När det gäller punkterna 6-8 gäller det faktiskt för oss vuxna att se oss i spegeln. Hur goda modeller utgör vi för den växande generationen? Som tidigare skrivits gör barn det de ser vuxna göra – på gott och på ont. Oberoende av tidsålder kan betydelsen av ett levande exempel inte förpassas till marginalerna.

Vi bör definitivt läsa igenom och värdera en text innan vi sprider den vidare. Det kan hända att tankarnas bäst-före-datum har passerats. I så fall ger texten bara intryck av gnäll som ekar från en svunnen tid. Dagens ungdomar växer inte upp i samma värld vi växte upp i! Vi är inte alltid – på gott och ont – de förebilder våra föräldrar var för oss!

Nätmobbning och nyhetskommentarer

13 Feb

Det fanns en tid när nyheter diskuterades på den lokala servicestationen, på kaféet och sommartid på parkbänken. Då skedde diskussionerna öga mot öga människor emellan. Samstämmigheten kunde även då vara större än substansen i det sagda men på något sätt kändes det som om orden värderades mera innan de släpptes fria då när det fanns människor av kött och blod runtomkring. Läser man kommentarerna till de av tidningshus och etermedia förmedlade webbnyheterna ligger det nära till hands att man börjar tvivla på människors empatiska förmåga. Ibland funderar man om någon över huvud taget tänker alls.

Samtidigt som flere undersökningar gör gällande att osakliga, kränkande kommentarer sprids via sociala medier surfar termen nätmobbning på vågen intill. En svensk kvällstidning sköt oxen i ögat när de konstaterade att det inte är nätets fel att hatet finns. Däremot är det skäl att vi människor lär oss reflektera över hur vi uppför oss i digitala kafeterior. Vi borde lära oss uppföra oss även där vi inte syns.

Där ingen ser vårt ansikte syns det inte att vi blinkar med ögat. När ordet står skrivet hör ingen vårt tonfall. Den bild vi förmedlar formas av våra ord. Ibland skär de som knivar.

I skrivande stund besväras jag av det ovett som öses över Krista Siegfrids. Hur uppstår den situationen att den låt och den artist som framröstats av allmänheten efter omröstning och seger blir fritt villebråd för självutnämnda experter. Hufvudstadsbladets rubriksättning visar att man minsann även från ”officiellt” håll kan vända på orden för att jämna ut situationen. Är det verkligen så att vi inte kan glädjas mer än lite grann? Blir det för glatt ska glädjens bägare förses med smolk och galla. Skadeglädjen verkar sund i jämförelse!

Artister är inte de enda kring vars öron orden viner som kulor. Syns någon i offentligheten är det alltid någon som tycker att de ska ha spö och skrider till handling i det att de skriver sina kommentarer!

Ärligt talat; Hur ska vi få växande unga, blivande vuxna, att högt värdera sina medmänniskor när (om) de ser hur vuxet folk under signatur bär sig åt som svin? Hur kan vi vuxna människor samtidigt som vi försöker förklara empatins betydelse själva visa total avsaknad därav i det att vi anser att folk som ger sig in i offentlig lek ska tåla att vi anonymt sitter vid våra tangentbord och vässar pilar? Barn tenderar att göra det de ser sina föräldrar göra.