Mobiltelefonen i skolan

De elever som nu går sitt sista år i grundskolan kommer att vara yrkesverksamma ännu år 2060! Med de orden öppnades en utbildningsmässa nyligen. Vi var en och annan som drog ett något djupare andetag för att kunna ta in den informationen.

Ser vi på motsvarande tidsrymd bakåt blir vi varse att det hänt en hel del. 1969 fanns kunskap och teknologi för att ta sig till månen och beträda dess yta men den första persondatorn befann sig ännu då i framtiden. Den första pizzerian i Norden öppnades men det skulle dröja länge innan frysboxen blev en naturlig del av hushållet. Få hade råd med solsemester under vintern men det fanns resebyråer med personal. Det skulle ännu dröja några år innan matematiklärarna med viss bävan övergav räknestickan. En god bit in på 70-talet fanns det osäkerhet i fråga om framtida möjligheter att räkna procent på en miniräknare. Räknestickan klarade den saken galant!

Teknisk utveckling förändrar vår vardag. Nya idéer föder ny teknik som föder nya möjligheter som föder nya idéer i ständigt flöde. Många Linus-Idor har sett helvetsmaskiner ta plats i våra hushåll men idag är de få de som vill skydda sina barn mot dammsugare.

Idag är det som vi i vårt språk envisas med att reducera till ”mobiltelefon” något som tycks vara rätt svårt att förhålla sig neutral till. När mobiltelefonen och skolan kombineras blir det riktigt svårt att hitta en linje som skulle tillfredsställa alla. Gott så. Undervisningen i våra skolor varierar stort och skall så göra. Olika ämnen är didaktiskt olika och lärare har olika sätt att förhålla sig till ämne, undervisningssituation och elever. Undervisning är ett samspel där parterna måste ha förtroende både för varandra och det sätt på vilken undervisningen sker.

Vilken plats kan vi då ge ”mobiltelefonen”, härefter kallad smarttelefon, i skolan?

• Smarttelefonen är en naturlig del av människors liv idag. Att kategoriskt utesluta den ur skolan är att kategoriskt utestänga en betydande del av verkligheten.
• Att förflytta en hel klass till en datasal alternativt bära in 20 bärbara datorer eller tabletter för en enstaka sökning på nätet är föga meningsfullt. Likaså att dela ut miniräknare genast någon elev vill göra en uträkning. Detta görs behändigt genom att eleven tar fram sin smarttelefon, gör bruk av den och fortsätter sitt jobb.
• Till smarttelefonerna kan laddas ner en hel del applikationer som sköter det som förr krävde så pass dyr utrustning att få skolor hade råd att införskaffa sådan. Här kan nämnas ljusmätare, ljudnivåmätare och accelerometer.
• Smarttelefonens (film)kamera är ett utmärkt redskap för dokumentation.

En viktig aspekt i sammanhanget är att vidga elevernas syn på det multiredskap de bär med sig. Det kan hända att tonåringen är mer villig att skydda sin hörsel i repetitionslokalen om hen själv ser på egenhändigt utförd mätning att ljudet ligger högt över hälsosamma nivåer än att en förälder säger det. Kanske någons intresse för fysik föds när hen inser vilka mätningar man faktiskt kan göra med smarttelefonen. Måhända förmågan att läsa kartor utvecklas om sådan ständigt finns tillgänglig – och är aktuell, med den aktuella positionen utmärkt. Det kan födas ett intresse för litteratur just i den stund någon inser att man både kan söka boktips, ladda ner och läsa utvald bok på smarttelefonens skärm.

Smarttelefonen är ett verktyg. Ett bra verktyg. Sådana ska användas. Alla har vi nytta av att veta hur. Det sista innefattar även att veta ”var” och ”när”.

Förresten. En betydande del av dem som i år börjat i förskolan denna höst kommer att uppleva nästa sekelskifte.

 

Annons

En cyklist är en bilist mindre

Ibland blir synfältet snävt. Att tillhöra en grupp tycks ibland föda fiendskap gentemot andra grupper. Cyklister fick sig rejäla kängor för en tid sedan när någon tyckte det vore på plats med en hastighetsbegränsning för cyklister på lätta trafikleder. Detta för att öka trygghetskänslan för fotgängare. Resonemanget och debatten däromkring tjänar gott som exempel.

Förslaget stöter på klassiska hinder. Merparten av cyklarna saknar hastighetsmätare. En annan sak att fundera över är hur övervakningen skulle gå till. En tjänsteman yttrade sig i frågan och ansåg det vara ett bra sätt att få bort mopedister(?) som körde 70km/h(?) från lederna för lätt trafik.

Ingen reflekterade över att det redan finns regler. Dessa är dock diffust formulerade och förutsätter eftertanke och hänsyn av trafikanterna. Detta är naturligtvis svårt både att definiera och att kontrollera. Juridiskt är det en svår nöt att knäcka. Tillåts eftertanke och hänsyn få utrymme håller säkert cyklister lägre hastighet på lederna som i nedanstående bild finns ytterst. Leden på bilden i mitten fyller motorvägens funktion och får trafiken att ”dra undan”.

Cyklister klassificeras ibland som varande en homogen grupp. I verkligheten består gruppen av barn och unga på väg till skola, fritidssysselsättningar eller socialt umgänge. Här finns människor i alla åldrar vilka utövar sitt fritidsintresse, ägnar sig åt motion eller utövar idrott. Här finns också vuxna människor på väg till jobb, butik, kurs eller hobbyverksamhet. Här finns fotgängare och bilister som för tillfället åker cykel!

I debatter har cyklister beskyllts för att sakna trafikvett. Eftersom de flesta som cyklar innehar körkort för bil, men för tillfället sitter på cykel, förfaller grunderna för de resonemangen tungt.

Varför i all världen ska då cyklister tillåtas bevista trafiken över huvud taget?

• Unga har inte körkort. Genom att själva ta sig från punkt A till B får de frisk luft och motion samt ägnar sig åt annat än, det i mångas ögon så förhatliga, sittandet framför skärmar.
• Varje barn och ungdom under körkortsåldern som själva tar sig fram i trafiken betyder att deras föräldrar har tid för annat och det är en bil mindre i trafiken på ifrågavarande rutt.
• Varje vuxen som tar sig till jobbet eller utför sina ärenden cyklandes betyder mindre belastning beträffande bil- eller kollektivtrafik.
• Varje person på cykel är en inbesparing i utsläpp och således en god miljögärning
• En cyklist sliter mindre på vägarna än ensamma bilister.
• En person som cyklar aktivt har hyfsat stora utsikter att hålla sig i form och därmed i mer ringa utsträckning belasta sjukvården med så kallade välfärdssjukdomar.

Naturligtvis finns det cyklister som inte följer trafikregler och som inte visar hänsyn. Den gruppen av trafikanter står inte på något sätt över andra. Men konstruktivt samarbete för allas vår trafik för betydligt längre än att utpeka ”de andra” som stora problem som borde lösas snabbt och drastiskt.

I vintras när jag cyklade lätta trafikleden fram, funderandes över arbetsdagen framför, blev jag abrupt hindrad av en bilist som bromsade in och blev stående tvärs över lätta trafikleden för att invänta tillfälle att ta sig upp på vägen in mot staden. Bilisten hade triangel och jag på cykelleden samma förkörsrätt som den intilliggande vägen. Irriterad över bilistens arrogans och likgiltighet för trafikregler klappade jag med handflatan till mot bilens baklucka när jag tråcklade mig förbi. Trettio meter senare insåg jag barnsligheten i mitt uppträdande och vände tillbaka för att be bilisten om ursäkt.  Bilisten väntade fortfarande på sin plats i bilkön. När jag närmade mig öppnades fönstret och en ångerfull dam bad hjärtligt om ursäkt för att hon kört fram i egna tankar och inte tagit tillbörlig hänsyn. Hon hävdade att det var ett undantag. Jag är beredd att tro henne eftersom vi annars skulle ha träffats tidigare under året i samma situation. Jag, i min tur, ursäktade mitt barnsliga tilltag. Leende önskade vi varandra god fortsättning.

Hur mycket av problemen i trafiken skulle lösas om vi kunde kommunicera direkt med varandra?

Visst i all världen bryr jag mig om miljön!

Om man inte rakt av accepterar att vi människor styr klimatet blir det lätt ansträngt i sociala sammanhang. Om man därtill inte sväljer det piller koldioxiddebatten reducerats till kan det rent av bli kärvt.

Globala miljöfrågor saknar små nätta lösningar. Gemensamma strategier för en bättre framtid faller i många fall på sin egen orimlighet. Är ens globala adress på sådan plats att man aldrig ser solen stiga mer än 50 grader över horisonten kan man inte ha samma syn på energilösningarna som den som varje dag under året, åtminstone mitt på dagen, ser solen stråla in brantare än så. Är värmen ett genomgående problem under året finns inga direkta orsaker till att det bekymret ska lösas på samma sätt som på platser där kylan är problemet mer än halva året.

Vår planet är liten. Atmosfären tunn och haven grunda. Anta att en jordglob på en större utställning har en diameter på tre meter. I den skalan skulle världshavens medeldjup vara ungefär en millimeter. Troposfären, den del av atmosfären som innehåller 80% av atmosfärens gaser, skulle vara två och en halv millimeter tjock. Vad vi pratar om är att den blå planetens oceaners djup motsvarar en fuktig hinna på ett klot med en diameter stor nog att utestänga den från så gott som alla privata utrymmen.

Mänskligheten har vuxit till 7 miljarder invånare, och mycket av tillväxten har skett under den senaste mansåldern. Dock, för att få perspektiv på folkmängden, skulle hela jordens befolkning – de som föddes nyss ända till de som inte är riktigt döda än – få plats i Lillpiteälvens tillrinningsområde om vi nöjde oss med utrymme motsvarande en B-hytt på Vikings färjor. Vi slukar likväl resurser!

Vi välbärgade människor på planeten kan göra aktiva val. Vi kan välja att planera våra inköp så att vi inte varken åker bil i onödan eller kastar bort det som odlats, skördats, packats och transporterats hem till oss. Vi kan klara oss med ett par minuter i duschen och vi kan köpa trädgårdsmöbler av certifierat virke.
Ovanstående åtgärder är i och för sig i linje med att minska koldioxidutsläppen, men deras primära plats i listan är att spara jordens resurser och effektivt bruka de resurser vi tar. Detta är en implikation. En ekvivalens skulle kräva att det gick att påstå motsvarande åt andra hållet – att man per automatik är miljövänlig om man minskar på sitt koldioxidspår. Så är icke fallet. När vi kan inhandla nya kylanläggningar, ny TV och ny bil och därmed vara klimatsmarta hopar sig frågetecknen. När vi rycker mat direkt ur munnen på de fattigaste för att göra det till bränsle till våra fordon så att vi kan fortsätta köra ensam i bilen samma väg som stora delar av grannskapet blir det rent av tjockt med frågetecknen.

Det finns inget litet piller! Vi måste anstränga oss. Vi måste tänka efter!

Glädjande nog ser jag människor som på allvar börjar tänka efter. Människor som gör sina val aktivt. Ofta är dessa människor unga, vilket bådar gott för framtiden.

Livet på jorden måste inte alltid vara som det varit. Det kan bli bättre!

Lösningen som inte låter sig finnas

Inför en lektion i matematik hade jag skrivit en repetitionsuppgift på tavlan. En lång uppgift. Ett polynom på dryga tre meter. Tanken var att friska upp minnet och samtidigt avdramatisera uppgifter vars utseende blinkar rött. Efter lite inledande funderingar började eleverna veckla ut uppgiften. Därefter letades termer som kunde kombineras och förenklas. Gång på gång fann de att uttrycket kunde reduceras lite till. Någonstans i den processen utbrast en elev: ”Det verkar lite uppgjort det här!”

Visst hade han rätt! Långa och krångliga uttryck brukar inte ofta i verkliga livet kunna reduceras till en enda variabel eller en enda konstant. Ändå försöker vi gång på gång reducera stora frågor till en enda variabel.

Klimatet som skulle reduceras till Koldioxid

VI lever på en liten stenplanet. Mindre än 100km under våra fötter har vi en temperatur som överstiger 1000 grader Celsius. Successivt, ju närmare jordens kärna vi kommer, ökar temperaturen för att småningom nå en temperatur kring 5000 grader. Vi vandrar alltså rent bokstavligt omkring på en tunn skorpa som omger glödande, flytande, materia.

Vi får vår externa energi solen, en medelstor stjärna i sina bästa år. På ett avstånd om 150 miljoner kilometer kan vi inte annat än acceptera och ta emot det som solen sänder oss. Effekten på solenergin på detta avstånd är kring 1350W per kvadratmeter. Den mängd energi som når jordytan är dock reducerad på grund av att jorden är rund, en del reflekteras direkt av atmosfären och så lyser solen upp bara halva jorden i gången. Ett hyfsat gott medelvärde för effekten hos det solljus som når jordytan rör sig kring 350W per kvadratmeter.

Vår atmosfär består i huvudsak av kväve, 78%. Det för oss livsviktiga syret utgör 21% av atmosfären. Tredje på listan över de vanligaste gasen i atmosfären är argon med sina 0,9%. 0,04% är koldioxid.

Nu har vi bara skrapat på ytan när det gäller allt som påverkar klimatet på vår jord. Jag säger som min elev om polynomet som kunde reduceras till en variabel; Det verkar mycket förenklat och mycket tillrättalagt om vår hela klimatologi kan reduceras till koldioxid.

Däremot faller det sig helt naturligt att vi idag hänfaller åt den enda variabeln. Det ligger i tiden att reducera alla bekymmer till en variabel. Sedan grälar vi om vilken.

Kläder från Bangladesh

Natasha Illum Berg var gäst hos Skavlan. Hon berättade om sitt liv som storviltsjägare och jaktguide i Tanzania men delade också med sig av sin syn på samspelet mellan jordens fattiga och jordens rika invånare. Hon berättade om sin frustration när svenska skolors representanter kontaktar henne för att starta samarbetsprojekt mellan en skola i Sverige och någon skola i Tanzania. Hon valde ofta  att korta av samtal där man genom projektet kunde lära de tanzaniska barnen något. Var det fråga om att samarbeta och lära av varandra fortsatte samtalen. På direkt fråga om vad Tanzanias befolkning behöver svarade Natasha blixtsnabbt: Fair Trade!

Månne någon i Bangladesh går i samma tankar? Det är kanske inte helt osannolikt. I lokala bladet finns idag ett reportage om just ekonomi, rättvisa och miljö beträffande kläder och mode. Det är inte lätt att kombinera just ekonomi, rättvisa och miljö. Däremot är det intressant!

Märkligt nog känns det enklast att börja med ordet miljö. Det är enkelt att visa att det är mer mångfacetterat än man först tror. Bland annat nämns i reportaget att det under tillverkningen av 1 kg textil produceras 15 kg koldioxid. Den mängden motsvarar hyfsat den mängd koldioxid som uppstått vid bruk av 6 liter bensin. Åk alltså inte ensam i bil för att titta på kläder i grannstaden!
Beträffande vattenmängden som behövs för att odla bomull är det lätt att ta fram en koefficient med vilken man kan påvisa sambandet mellan vattenmängd och mängden odlad bomull. Den koefficienten är bara intressant när vi låser in oss på ett specifikt område på jorden. I Bangladesh finns vatten i mängder – I Turkiet är situationen en helt annan.

”Pengar och elände trivs i stora hopar” kunde utgöra starten för resonemangen kring ekonomi och rättvisa. Det är enkelt att ta fram tal som visar hur de pengar som betalas för en skjorta fördelas mellan butik, grossist, tillverkare, designer …, skräddare och – ifall det är en odlad sådan – odlare av råvaran. Däremot löser vi inte misären i en klädfabrik i Bangladesh varken genom att köpa enorma mängder kläder därifrån eller genom att helt avstå från handel med kläder från Bangladesh.
Det finns inte heller här det hett eftertraktade lilla pillret som löser problemet. Det krävs medvetenhet. Den i sin tur kräver ansträngning. Den kräver kunskap. Det närmaste en enkel lösning jag kan komma på är någon form av ”Fair Trade”. Däremot är jag hyfsat säker på att det krävs betydligt mer än så.

Varav hjärtat är fullt pratar munnen

En inledande kommentar: 
Själv har jag på intet sätt rätt att kasta den första stenen ifall det skulle dra ihop sig. 

Jag avstår dock från både inledande och inlindade exempel. Vi vet det dock att det språk som talas runtom oss har mer än lovligt mycket könsdiskriminerande inslag. Ett könsneutralt ”hen” kan vara bekvämt om man inte vet könet på den person som nämns. Däremot innebär bruket av ordet ”hen” knappast någon större revolution i utvecklingen mot ett jämlikt samhälle.

Däremot kunde det vara värt att ägna några minuter åt avdelningen non-könsneutrala ord. När någon som inte riktigt vill svära men ändå råkat så illa ut att något fult att säga pockar på tar inte helt sällan till nonkönsneutrala ord – könsord. Under det att tummen blånar eller brödet brinner upp i rosten är det sällan vokabulär förknippat med manligt könsorgan som uttalas. Ej heller skulle de ord som brukas i utskällningar eller i samband med nedlåtande beskrivningar – gällande såväl andra som tredje person, singular som plural – klassificeras som maskulina.

Såväl i amerikanska filmer som i svenskspråkig vardag används däremot maskulint relaterade könsord i samband med mod, kraft och rakryggat leverne.

Vårt språk färgas av vår inställning till det vi pratar om. Här är sammanhanget alls inte enkelriktat. Vår inställning till världen omkring oss påverkas också av vårt språk. Vi brukar ideligen ord. Även om de inte uttalas är det orden som ger våra tankar struktur. Detta ständigt närvarande språk ekiperar våra värderingar. Det – om något – bör vara fritt från sådant som försvagar fundament till ett jämlikt samhälle.

Hur vore det med en nolltolerans mot ovidkommande könsord i språket? Är ni med?

Vi börjar – nu!

Har ”Olympiska Spel” spelat färdigt?

Vägen till OS i Sotji drabbades av menföre redan från början. Den ryska politiska ledningen verkar ha en vilja att återskapa ett starkt Ryssland ur spillrorna efter Sovjetunionen. Ett stort evenemang som kablas ut till TV-sofforna världen över är manna för den som vill glänsa och det vill han, den politiska ledningen i Ryssland.

Redan nu är det bestämt vem som arrangerar Olympiska spel fram t.o.m. Tokyo 2020. Arrangemangens omfattning gör att förberedelserna på dessa orter redan är igång. Lovande juniorer av idag förbereder sig också. Det kallas långsiktig planering och framförhållning. Det definieras som målmedveten satsning mot stort mål. Just sådant som vi anklagar unga för att sakna. Just sådant som vi säger saknas i politiken. Just det vi säger lyser med sin frånvaro inom ekonomin.

Det är avsaknad av linje, avsaknad av framförhållning, att nu när spelen är igång gå omkring och larma om bojkott. Det första felet begicks när en tvivelaktig demokrati beviljades arrangemangen för spelen. Ju närmare spelen vi kommit desto fler missförhållanden har uppdagats. Förutom rapporter om hur mänskliga rättigheter kränks i Ryssland har larmrapporter om missförhållanden i byggarbetena avlöst varandra.

Invigningen till pågående spel visade upp Ryssland från sin bästa sida. De bästa bitarna ur kultur och historia visades upp. Rysk kultur håller klass! Politiskt budskap kan alltid diskuteras.
Låt oss stanna upp och ställa några frågor. Hade inte också vi visat upp det vi är mest stolta över i vårt land? Hade vi inte i sådan stund blundat för skolskjutningar och knivslagsmål. Visst – Vi är mer lågmälda av oss, men i alla fall.

Hur vore det att tagga ner lite grann på arrangemangen? Kunde vi tänka oss en idrottslig fest i befintliga anläggningar. Vill någon med dagens ekonomiska realiteter i åtanke bräcka tidigare arrangemang blir det lätt till att använda sig av tvivelaktiga metoder. Finns det någon väg ur den vilt roterande karusellen? Ekonomin beträffande sändningsrättigheter har redan kastat många av karusellen. Svart ruta har en tendens till att tunna ut intresset. Gott i alla fall att vi i Finland kan se våra idrottare i allmän television! (åtminstone i OS)

Gamla gåtor går igen

”Far och son är med om en olycka. Fadern omkommer och sonen anländer svårt skadad till sjukhuset. I operationssalen utbrister kirurgen: ”Den här operationen kan jag inte genomföra. Det här är min son!” Hur hänger detta ihop?”

Vi som levde redan under kalla kriget har hört den i omgångar. Lösningsförslag har det funnits en del av.

En rätt vanlig teori som framförts är att den omkomne mannen bara trodde han var var far till pojken. Numera har jag noterat att nivån på kreativiteten följer tiden. En ofta levererad lösning under den senaste tiden är att pojken lever i en familj med två pappor. Den lösningen genererar den stolthet som endast en tanke lösgjord från traditionell inbundenhet kan skänka tänkaren. Gott så.

Däremot tycks det vara lika svårt idag som på 1970-talet att tänka sig att kirurgen skulle vara mor till den skadade pojken.

Bara en tanke…

En allvarlig en…

Extremisten inom oss

Det var en dag fylld av sport.

• I ”Tour de Ski” gick den avslutande och avgörande etappen. Det var en norsk festdag på prispallarna. På damsidan återfanns fyra blåvita bland de tio bästa.
• Det var skidskytte i Oberhof. Kaisa Mäkäräinen kom in som femte dam – trots två straffrundor efter sista skyttet.
• Finlands lag i Volleyboll kvalificerade sig för VM-slutspel för första gången på 32 år.
• Finlands juniorlandslag i hockey tog VM-guld.
• Har jag missat nåt?

Då blir det diskussion om huruvida den ena idrotten är tuffare än den andra. Prestationer jämförs. Den utstakade vägen diskussionen tar innehåller en till obehaglighetens gräns fylld kvot av nedtryckande kommentarer om motparten och hens åsikter. I dunklet skymtar även könsdiskrimineringens ansikten.

Ska det vara så innerligt svårt att glädjas med varandra att man måste gradera rätten till glädje och stolthet?

Så länge det är frågan om vänskapligt gnabb kan snäva åsikter luftas som ett sätt att umgås. Däremot ändrar ordet karaktär när det skrivs. Det blir varaktigt. Kontexten kan vara en helt annan när ordet läses. Leken blir något som tillspetsat kunde definieras som extremism.

I smått som stort har vi tendenser till att bete oss lika. I politik på nationell och internationell nivå är tendenserna de samma. Att satsa på, och utveckla, något tycks för många vara liktydigt med att skära ner och avveckla något annat. Att upphöja något tycks vara förenat med att förnedra något annat. Verkligheten är dock inte sådan. Lyser vi upp ett hörn i rummet ser de andra hörnen mörkare ut i jämförelse. Vi borde dock veta att så inte är det verkliga fallet. Alla hörn i rummet ljusnar. Ljuset sprids. Det, däremot, är något att ta tag i och fundera över!

Ge gåvan vidare!

Det fanns en tid när man kunde ta fram en fysisk bankbok, se vad senaste saldot var och känna hoppet om middag på restaurang tunnas ut. En tid när en tågbiljett var en fysisk biljett köpt av tjänsteman i uniform. En tid när den som hade gjort en resa hade lärt sig något, och hade en historia att berätta – inte blott en solbränna att visa.

Tiden har sin gång. Föga visste vi då om det liv som levs idag.

När de som idag blir klara med sina examina från högskolor och universitet satte sig vid hemmets första dator visste få vilken ekonomisk belastning den utgjorde. Trots det var den datorns kapacitet försumbar i jämförelse med en smarttelefon idag.

Har man upplevt knappa halvseklet har man hört föräldragenerationen, och generationen som gick före, naturligt och respektfullt tala om kräfta (1) som dödens självklara budbärare. Malet kött skulle stekas inom några timmar föra att inte smakupplevelse och näringstillskott skulle förbytas i hälsovådlig unkenhet.

De tekniska framsteg som gjort informationen snabb, tillgänglig och global, används av unga men har utvecklats av generationen före. Tekniken bakom pekskärmen är resultat av kreativitet och forskning i samverkan med varandra.

Precisionen i en strålbehandling av cancer är resultat av idé och idogt arbete. Ett arbete som inte var slit med kolspade utan utslitna pennor brukade för biologins, matematikens och fysikens bidrag till att hålla liemannen stången.

Den hållbarhet man idag erhåller på en förpackning köttfärs är en lika enkel som genial kemisk idé – att bruka i stort sett samma gaser som människor och djur inhalerar regelbundet men i proportioner som avviker från de som bakterierna arbetar bäst i.

Bakom varje innovation vi så fort tar för givna står ett lag av fysiska personer som lagt själ och energi i att lära sig, forska och utveckla. Vem har rätt att bestämma vem som ska få möjligheter att vara delaktig i framtidens innovationsprojekt? Vilken vuxen tillhandahåller den kristallkula med vilkens hjälp de självsäkert kan säga till en elev i grundskola vad som behövs i den unges framtid?

Allmän bildning är en förmån. Därmed inte sagt att kunskap kommer utan arbete. Det krävs energi att lära sig. Det behövs stöd av omgivningen för att en tonåring ska orka ta tag i uppgifter som känns motiga till en början.

Det händer att de uppgifter en elev i grundskolans slutskede ligger på en nivå vilken nuddar taket i hemmafrontens kapacitet. Tro mig – Som far till fyra vet jag! När ens barn vill ha hjälp med sina hemuppgifter hjälper man till. Man ger sitt stöd och man tar del – Det kan man alltid. Ger man uppgifterna lite tid kan man säkert ge några råd på vägen. Ens barn är inga konkurrenter. Det är inte farligt att erkänna att man behöver tid för att förstå uppgifter ens barn ska göra. Som föräldrar och lärare ska vi vara stolta varje gång vi överglänses av de som ska ta över efter oss. Det ligger i utvecklingens natur att varje generation är klokare än den förra.

I sanning – Må nästa den växande generationen ha större visdom!

 (1) Kräfta – äldre term för cancer.