Det var inte mitt fel. Coronaviruset.
Jag är heller inte direkt benägen att beskylla någon annan. Jag är mer mån om att så många av oss som möjligt ska komma ut till ett så bra samhälle som möjligt på andra sidan hoten i spåren av pandemin.
I begränsningarnas tid gör jag det jag kan för de elever jag får guida i den snårskog matematiken ter sig som för den som inte gett sig tid att syna mönstren. Förbereda dem för ett liv i en demokrati där var människas röst kan höras. Där var och en av oss därmed bär en bit av vårt gemensamma ansvar.
Statsrådets pressinformation 20:e mars 2020
”Det är skäligt att ge en dag för att ge skolorna en möjlighet att förbereda sig för hur man skall ordna undervisningen”
Så sade vår undervisningsminister, Li Andersson, måndagen den 16:e mars. Hon påpekade också att undervisningen fortsätter trots att skolorna är stängda. På min arbetsplats hade förberedelsen för en skolstängning inletts redan innan helgen. För säkerhets skull. Eleverna hade burit hem sina böcker. Vi lärare hade delat ut sånt som vi antog kan komma att behövas. Alla bärbara datorer som var någorlunda dugliga lånades ut till behövande elever. En gemensam dator och några smart-phones är i underkant när flera barn ska gå i skola hemifrån och föräldrar distansarbetar.
Javisst. Det är ett rimligt scenario.
Det var den adertonde mars som skolorna stängde. Det var på grund av att man ville stävja en pandemi. Lite som när man begränsade människors rörelser in och ut ur Nyland. Det finns nationer som hanterat hotet annorlunda. Vilka som gjorde de bästa dragen ser vi sen när matchen är slut. Här finns det ingen facit längst bak som vi kan titta i för att se om vi är på väg åt rätt håll. Det var för att säkerställa tillgången på intensivvårdsplatser i våra sjukhus. Sådana har visat sig behövas. I brist därpå dör människor som annars skulle tillfriskna och eventuellt fortsätta sprida glädje omkring sig.
”Jag vill alldeles särskilt tacka alla lärare som på kort tid har ordnat med undervisning.” sade undervisningsministern den 18:e mars.
Sen dess har jag jobbat. För att spara tid, och för att visa lokala restauranger att de behövs, har vi ätit hämtmat som aldrig förr. Det är ett underbart avbrott i rättande och videobandande när det ringer på dörren och en doftande påse levereras av en leende företagare. Nytta och nöje.
Vi är bara två vuxna i huset numera. Körövningar, konserter, små trevliga kulturella evenemang – allt ligger och bidar sin tid. Vad ska jag då göra under min vakna tid om inte jobba. Det vore kanske mysigt att läsa eller lägga pussel, men den beskurna personliga feedback jag normalt hinner få till i klassrummet kan jag nu göra lite mer rättvisa. Nu kan jag se på varje elevs samtliga uppgifter, och genom dem – eleven. Varför skulle jag då inte göra det när chansen ges.
I och för sig är jag mycket väl medveten om att en del elever hjälps åt, lusläser och skriver av lösningsmodeller och, ibland, begär hjälp av sina föräldrar. Kan någon ge besked om att en elev som skriver av en uppgift perfekt lär sig mindre då än när hen håller sig undan i klassrummet? I himlen hjälps eleverna åt, med sina föräldrar som stödande konsulter, för att finna den allra renaste lösningen på ett delikat problem. I coronavirusets verklighet kan föräldern vara distansarbetande, tvingad till digitala möten i ett kök där familjens hungriga samlas och hunden sprider köksavfall längs golvet eftersom ingen hunnit ända ut med påsen. Men vi bör väl göra så gott vi kan. Alla. Jag med.
Jag vill ändå inte hjälpa till genom att stryka deadlines. Ifall de stressar eleverna – Vad är då alternativet? De digitala möten lärarna håller med sina elever var tydligt efterfrågade från föräldrahåll. Tanken är ju att dessa element ska hjälpa till att sätta struktur på dagen. Den läsordning som gällde innan skolstängningarna är välkänd. Att komma upp med en bättre, som passar alla enskilda hems momentana program är helt enkelt inte möjligt. Att vi sätter en deadline klockan 21 för det arbete som hör till den dagens lektioner är satt för att det senast då ska vara klart. Vara över. Inget ska ligga och pyra över natten. Då är det tid för vila. Jag behöver också tid för att se över elevernas arbete så att jag kan förbättra konceptet till nästa lektion. En lektion som gott kan vara dagen efter.
Något beslut att läroplanen ska beskäras i år har inte tagits. Frågan om att förlänga terminen har mig veterligen inte diskuterats. Att lägga grund för lagstadgad allmänbildning nu, så långt det är möjligt, kanske ändå är en bra idé. Vi kan tagga ner när det är över. Då kan vi mötas fysiskt. Trängas i restauranger och omklädningsrum. Sjunga tilsammans och ordna barnkalas med släktens äldste.
Det dödliga hot som coronaviruset nu ter sig som är mer än grus som skaver i skon. Vi kan inte hälla ut gruset och oberörda gå vidare. Inte nu. Inte sen. Jag vet att det är fegt att skylla ifrån sig, i synnerhet om det man skyller på är diffust. Jag hävdar ändå att det inte är jag som skapat bekymren som uppstått när skolarbetet ska skötas hemifrån.
Därmed är jag beredd att överlämna målet.
Jans Funderingar 