En distanslärares försvarstal

Det var inte mitt fel. Coronaviruset.

Jag är heller inte direkt benägen att beskylla någon annan. Jag är mer mån om att så många av oss som möjligt ska komma ut till ett så bra samhälle som möjligt på andra sidan hoten i spåren av pandemin.

I begränsningarnas tid gör jag det jag kan för de elever jag får guida i den snårskog matematiken ter sig som för den som inte gett sig tid att syna mönstren. Förbereda dem för ett liv i en demokrati där var människas röst kan höras. Där var och en av oss därmed bär en bit av vårt gemensamma ansvar.

Statsrådets pressinformation 20:e mars 2020

”Det är skäligt att ge en dag för att ge skolorna en möjlighet att förbereda sig för hur man skall ordna undervisningen”

Så sade vår undervisningsminister, Li Andersson, måndagen den 16:e mars. Hon påpekade också att undervisningen fortsätter trots att skolorna är stängda. På min arbetsplats hade förberedelsen för en skolstängning inletts redan innan helgen. För säkerhets skull. Eleverna hade burit hem sina böcker. Vi lärare hade delat ut sånt som vi antog kan komma att behövas. Alla bärbara datorer som var någorlunda dugliga lånades ut till behövande elever. En gemensam dator och några smart-phones är i underkant när flera barn ska gå i skola hemifrån och föräldrar distansarbetar.

Javisst. Det är ett rimligt scenario.

Det var den adertonde mars som skolorna stängde. Det var på grund av att man ville stävja en pandemi. Lite som när man begränsade människors rörelser in och ut ur Nyland. Det finns nationer som hanterat hotet annorlunda. Vilka som gjorde de bästa dragen ser vi sen när matchen är slut. Här finns det ingen facit längst bak som vi kan titta i för att se om vi är på väg åt rätt håll. Det var för att säkerställa tillgången på intensivvårdsplatser i våra sjukhus. Sådana har visat sig behövas. I brist därpå dör människor som annars skulle tillfriskna och eventuellt fortsätta sprida glädje omkring sig.

”Jag vill alldeles särskilt tacka alla lärare som på kort tid har ordnat med undervisning.” sade undervisningsministern den 18:e mars.

Sen dess har jag jobbat. För att spara tid, och för att visa lokala restauranger att de behövs, har vi ätit hämtmat som aldrig förr. Det är ett underbart avbrott i rättande och videobandande när det ringer på dörren och en doftande påse levereras av en leende företagare. Nytta och nöje.

Vi är bara två vuxna i huset numera. Körövningar, konserter, små trevliga kulturella evenemang – allt ligger och bidar sin tid. Vad ska jag då göra under min vakna tid om inte jobba. Det vore kanske mysigt att läsa eller lägga pussel, men den beskurna personliga feedback jag normalt hinner få till i klassrummet kan jag nu göra lite mer rättvisa. Nu kan jag se på varje elevs samtliga uppgifter, och genom dem – eleven. Varför skulle jag då inte göra det när chansen ges.

I och för sig är jag mycket väl medveten om att en del elever hjälps åt, lusläser och skriver av lösningsmodeller och, ibland, begär hjälp av sina föräldrar. Kan någon ge besked om att en elev som skriver av en uppgift perfekt lär sig mindre då än när hen håller sig undan i klassrummet? I himlen hjälps eleverna åt, med sina föräldrar som stödande konsulter, för att finna den allra renaste lösningen på ett delikat problem. I coronavirusets verklighet kan föräldern vara distansarbetande, tvingad till digitala möten i ett kök där familjens hungriga samlas och hunden sprider köksavfall längs golvet eftersom ingen hunnit ända ut med påsen. Men vi bör väl göra så gott vi kan. Alla. Jag med.

Jag vill ändå inte hjälpa till genom att stryka deadlines. Ifall de stressar eleverna – Vad är då alternativet? De digitala möten lärarna håller med sina elever var tydligt efterfrågade från föräldrahåll. Tanken är ju att dessa element ska hjälpa till att sätta struktur på dagen. Den läsordning som gällde innan skolstängningarna är välkänd. Att komma upp med en bättre, som passar alla enskilda hems momentana program är helt enkelt inte möjligt. Att vi sätter en deadline klockan 21 för det arbete som hör till den dagens lektioner är satt för att det senast då ska vara klart. Vara över. Inget ska ligga och pyra över natten. Då är det tid för vila. Jag behöver också tid för att se över elevernas arbete så att jag kan förbättra konceptet till nästa lektion. En lektion som gott kan vara dagen efter.

Något beslut att läroplanen ska beskäras i år har inte tagits. Frågan om att förlänga terminen har mig veterligen inte diskuterats. Att lägga grund för lagstadgad allmänbildning nu, så långt det är möjligt, kanske ändå är en bra idé. Vi kan tagga ner när det är över. Då kan vi mötas fysiskt. Trängas i restauranger och omklädningsrum. Sjunga tilsammans och ordna barnkalas med släktens äldste.

Det dödliga hot som coronaviruset nu ter sig som är mer än grus som skaver i skon. Vi kan inte hälla ut gruset och oberörda gå vidare. Inte nu. Inte sen. Jag vet att det är fegt att skylla ifrån sig, i synnerhet om det man skyller på är diffust. Jag hävdar ändå att det inte är jag som skapat bekymren som uppstått när skolarbetet ska skötas hemifrån.

Därmed är jag beredd att överlämna målet.

 

European Immunization Week 2020

Annons

Vardagsfysik – ved

”Veden ska inte vara alltför torr. Då brinner den så snabbt att den värmer mindre.”

Eventuellt finner man nån logik i påståendet om man vänder och vrider en stund. Här ska vi ändå koncentrera oss på nåt torrt. Väl torkad ved.

Ännu i slutet av juni höll svärfar och jag på med det som röjts under vintern. Av ren nyfikenhet slängde jag in en rejäl klabb och två mindre i bilen när ryggen meddelade att det är dags att avsluta arbetsdagen. Den stora hade en massa på 6,4kg och de andra 778g respektive 686g. Den stora och den på 778g klövs. Den sista lämnades hel. Alla radades upp, under tak, mot södervägg den 26:e juni.

Den 6:e juli, 10 dagar efter tio dagar på tork(en), gjorde jag en kontrollvägning. Den stora hade minskat 1,4kg, den mindre som klyvts 146g och den okluvna 73g. Procentuellt hade den stora klabben, som klyvts i sex delar, minskat 28% i massa, den mindre kluvna med 19% och den okluvna 9%. Ju större klyvytan är, desto lättare lämnar vattnet veden, och det är ju det som är själva idén.

Sommaren 2019 var kall och torr – i stort. Det fanns ett par varma, lugna veckor, men i stort var det en blåsig och kall sommar. Dividerades temperaturen i ºC med vindhastigheten i m/s var resultatet ofta nära 1. En bra torksommar.

Just innan läsåret inleds gör jag ännu en granskning. 11:e augusti är den stora ner under det som kan vägas på badrumsvågen, knappt 3,6kg, den mindre kluvna hade nu en massa på 562g och den okluvna 534g.

Den stora hade under en dryg månad förlorat 28%  av sin massa – i huvudsak i form av vatten. Den mindre kluvna hade minskat i massa med 11% och den okluvna med 13%. Kan vi anta att den mindre kluvna börjar vara torr? En möjlig orsak till den stora fortsättningsvis minskar rejält i massa är att träden fälldes under vårvintern och hade legat i trave, kapade i längder om tre meter, ett par månader.

Anta att du gör en brasa med veden från den stora björk-klabben ovan. Från 26:e juni till den 11:augusti har, i runda slängar, 2,4kg vatten lämnat den. Vattnet har en specifik värmekapacietet på 4,19kJ/(kgK). Det betyder att det går 4,19kJ energi åt till att värma ett kg vatten (≈en liter) en Kelvin. En temperaturskillnad på en Kelvin är identisk med en temperaturskillnad på en grad Celsius. Ofta anges vattnets specifika värmekapacitet som 4,19 Joule per (kilogram·grader Celsius); 4,19kJ/(kgºC)

Antar vi vidare att veden som bärs in är nära 0ºC skall vattnet däri värmas 100ºC. Därtill ska vattnet förångas och till det går det åt kring 2260kJ/kg, beroende på lufttryck:

2,4 kg · 4,19 kJ/(kgºC) · 100ºC + 2,4 kg · 2260kJ/kg

vilket kan snyggas upp till 2,4 kg · (4,19 kJ/(kgºC) · 100ºC + 2260kJ/kg)

Energin som går åt för att värma och förånga det vatten björk-klabben innehöll den 26:e juni närmar sig 6,5MJ, 6 500 kJ.

En Watt är en Joule per sekund. En kiloWatt är då en kiloJoule per sekund. Följaktligen är en kiloWatt-timme (kWh) 3600 kiloJoule, eftersom det går 3600 sekunder på en timme. 7200 kJ motsvarar då 2 kWh. Låter jag veden torka ännu några veckor får jag troligtvis ut så mycket vatten ur den att klabben ger 2 kWh mer energi i form av värme i huset än om jag skulle elda den  i det skick den hade när jag hämtade hem den.

Låter det mycket? Kolla vilken effekt din vattenkokare har och ta tid på hur länge det tar för den att koka upp 1kg, för enkelhetens skull en liter, vatten. Tänk dig sedan att du låter vattnet koka bort.

Det här är bara en tanke när det gäller att fälla ett växande träd för att få värme i huset. Det finns betydligt fler orsaker till att elda endast torr ver. Fråga grannarna.

 

 

… ljuger väl inte sämre än nån annan?

Tisdagens sista lektion, 18 december 2018, gjorde mig varm inombords. Temat för åk 8 var problemlösning och procent. Frågeställningen en rätt klassisk fråga.

”I löneförhandlingar vill en del ha en större fast summa som är lika för alla, och är villiga att minska på den erbjudna procentuella delen av förhöjningen. Andra vill å sin sida se en större procentuell del, uträknad på den lön man redan har, och är i så fall villiga att sänka dem fasta delen. Hur påverkar den lön man har vilket alternativ man jobbar för i dessa förhandlingar?”

Eleverna jobbade gruppvis. Funderade. Diskuterade. En del jobbade grafiskt och lade till en lita stor bit till båda lönerektanglarna för den fasta delen. Därefter skarvades rektanglarna i med en bit vars storlek var proportionell mot ursprungstriangeln.

Andra antog olika löner för att sedan räkna och testa. Löner ökades ömsom med fasta summor och ömsom med procentuella tillägg.

Efter övningspasset var alla rörande överens. De som har en högre lön att utgå från önskar sig gärna en procentuell förhöjning på bekostnad av den fasta delen. Den fasta delen, å andra sidan, gynnar låginkomsttagaren. En grupp hade också räknat fram den lön som utgjorde den gräns där det kvittade huruvida man tog det fasta beloppet de antagit eller den procentsats de använt i sitt exempel.

Lätta, var mina steg när jag gick mot bilen.

Just innan jag nådde platsen för nästa möte strömmade nyheterna ur bilradion. ”De rikare blir allt rikare och de fattiga fattigare”. Inledningen hade sitt ursprung i de uppgifter från statistikcentralen att höginkomsttagares löner under 2018 ökat med drygt 4% medan låg och medelinkomsttagare fått nöja sig med en höjning på drygt 1%. Dessa specificeras på YLE’s webbsida till 4,4% respektive 1,2% – 1,3%

”Politiker i olika partier reagerar helt olika” fortsätter Peik, som läser upp nyheterna. Samlingspartiets Juhana Vartiainen säger i intervjun som följer:

”Det är obetydligt brus. De förändringarna är små. I stort sett kan man säga att vi haft hyfsat bra tillväxt och en återhämtning av ekonomin med oförändrade inkomstklyftor.”

Hin ska vara mattelärare.

Efter att nöjaktigt parkerat bilen och slängt igen dörren på C2-an med ett omisskännligt ”Bonk” stampade jag in på café’t för att diskutera kommande läromedel. En varm glögg, en nybakad bulle och en färdplan senare var humöret återställt. Hela diskussionen var inriktad på att frammana tydligast möjliga sätt för att öppna naturvetenskapernas möjligheter att hjälpa framtidens beslutsfattare att förstå den värld vi alla delar.

Det är just därför jag är mattelärare.

Jag tar på intet sätt ställning till lönenivåer. Däremot kan jag inte låta bli att öppna skatteverkets räknare och peta i Vartiainens utsagor.

Vi sätter utgångslönen till 66100€ för höginkomsttagaren och jämför den med medianlönen på 24860€.

Höginkomsttagaren får efter en höjning på 4,4% en lön på 690008€. Skattebjörnen nallar ju gärna mer av dem som får mer och det resulterar i att nettolönen inte stiger lika mycket. 40156€ blir 41232€ när jag matar skatteverkets räknare endast med ifrågavarande inkomster, behåller min nuvarande hemort och medlemskapet i kyrkan. Slutresultatet är ett plus på 1076€ under ett år.

För den som sitter med medianlönen innebär det en 1,3-procentig höjning ett nettotillägg om 124€ på årsbasis.

Skillnaden är nära 80€ per månad. Det kan innebära en lunch på restaurang för två personer varannan lördag. Huruvida skillnaden är betydlig eller bara ett obetydligt brus beror på från vilket håll man ser det.

Hur ser det ut om fyra år om ”bruset” skulle fortsätta på detta sätt under en period på fyra år?

Som sagt; Jag är inte ekonom. Jag undervisar matematik.

Till allmänbildningen hör att man behärskar så pass mycket matematik att man vet när makthavare ”talar skååne” som min rektor uttryckte det.

Om att sakna nån man inte känner

Med tydligt markerade veck över ögonbrynen botaniserade vi bland frågor vars existens vi tidigare levt i stort sett ovetandes om. Innan vi på allvar kunde ställa oss mot det som då hette Andoya Rocket Range för närstudiedagar skulle frågorna hur som helst besvaras. Omsorgsfullt. Vi var två erfarna lärare som var nybörjare när det gällde rymdväder. Hjälpen är dock oftast bara ett klick borta. Maria klickade och fann – en blogg som hette ”Rymdväder på svenska”.

Skärmdump från ”Rymdväder för svenska”

Sidan upprätthölls av ”Peta Flux”. Vi som var med under några ruffiga dagar för några år sedan vet en del, om än väldigt liten sådan, om personen bakom signaturen. Det Peta Flux berättade om sig själv just då var kortfattat men ärligt. Vad det exakt handlade om förblev höljt i dunkel.

Det enda mörka i sammanhanget dock, initialt, var att norrskenet syns bäst när betraktaren är omgiven av mörker. I övrigt spred Peta Flux ett brilliant ljus över processerna bakom norrskenet via sin blogg. Därtill fanns uppdaterad information på ”Rymdväder” redan i det ögonblick något började hända. Jag minns blott en gång ”edugalaxen” skulle ha varit ute med rymdvädersrelaterad information före informationen kom genom ”Rymdväder”. Den gången kom en liten försynt kommentar: ”Det där hade jag missat”. Lyfte jag i det skedet händerna över huvudet hade det sin grund i glädje över att ha sporrats fram av – inte vunnit över – Peta Flux.

Efter att jag själv satte mer arbete på edugalaxen.com än på den här bloggen kom det en stilla påminnelse därom från Peta Flux. Det kändes – varmt och vänligt. Som om det var en önskan från en vän. Vi hade ju trots allt träffats rätt frekvent via ”Rymdväder”.

Helt plötsligt ändrade dock Peta Flux’ blogginlägg på ”Rymdväder” karaktär. Inlägg som i mina ögon helt föll ur ramarna avlöste varandra i strid ström. Sen blev det tyst. Helt tyst. Några dagar.

Bloggen kom tillbaka för en kort tid för att sedan försvinna helt. Oron jag kände var påtaglig. Jag kände ju i alla fall till något om vidden av det problem jag egentligen inte kände till. En bit av mig ville ringa larmtjänsten.

Ok. Vad hade jag för information att gå på? ”Peta Flux är duktig på att skriva svenska och en fena på att hålla sig ajour med samspelet mellan Solen och Jorden”. Larmtjänsten kunde knappast ha gjort särskillt mycket med endast den informationen. En oväntad variant av I-landsproblem. Kvar stod jag med min oro. En högst påtaglig sådan.

Oron kommer då och då upp till ytan. Ännu. Vad hände med dig, Peta Flux? Ålder, kön, utbildning, övriga intressen och sånt har jag ingen aning om, men jag betraktar dig som min vän.

Faffamonologen

Det är höstterminens andra måndag. För ovanlighetens skull har jag tagit bilen till jobbet. Lika ovanligt joggar jag ut från skolan redan klockan tolv. I och för sig hör det inte heller till vanligheterna att jag har mitt pass i kavajfickan. Se där – de goda tingen är tre. Jag är väl förberedd inför ett av mina viktigaste möten i livet. Jag ska hämta min yngre sonson från dagis!

Men – Hur går det till nuförtiden när man hämtar barn från dagis? Förr räknade folk med att de som kom in genom porten – i den mån sådan fanns – till ett dagis hade fog för sina handlingar och troligtvis hade någon form av släktband till det barn de skulle hämta. Idag är dagisgårdsplanerna omgärdade av krypsäkra staket. De träd, vars grenar hänger över staketet, beskärs med motorsåg. Säkerheten värderas högt. Därav har jag passet med mig. Det kan ju hända att jag blir ombedd att uppvisa handlingar som styrker min identitet. Till det att jag bokförd som person som får föra ut Egon genom grinden står endast hoppet när jag med tillspetsat lätta steg närmar mig dagisgrinden.

Tusen tankar som snurrar förpassas till windowshimlen omedelbart när Egon kommer dragandes med en trevlig dagisfröken och för henne förklarar att ”Det där är min farfar och han är faktiskt inte så tråkig och trött som han ser ut, så nu säger jag hej till dig och leker med honom under eftermiddagen.” i den på barns vis förkortade formen ”T’däää!”, vilket sparar tid som kan användas till annat.

Väl hemma blir det promenad under vilken Egon manuskriptenligt somnar. Sen uppmärksammas man än en gång på tidens gång. I skötväskan finns nåt som påminner om en kompakt jaktradio och är ämnad för kontakt mellan barn och skötare under sovstunden ute i vagnen. Efter en stunds fumlande och funderande över vilken av komponenterna som skulle läggas i vagnen tar jag det drastiska beslutet att ställa köksfönstret på glänt. Det fungerar lika bra idag som när grabbens far sött sussade i sin vagn utanför samma fönster.

Det är nå’t visst med att ha en representant för den allra ärligaste gruppen matrecensenter vid bordet.

”Stek lite spenatplättar som han kan äta med fingrarna.” går på repeat när jag försöker minnas instruktionerna. ”Ost tycker han också om.”. Egons farmor har sett till att det finns spenatplättar i kylskåpet. Mina ögon faller på en bit camenbert. Egon plockar sen glatt upp plättbitarna på gaffeln, synar dem, plockar dem från gaffeln med den fria handen och för dem en i gången till munnen. Det är tusan vad gaffel och hand kan utgöra pincettgreppsträningen meningsfull. Osten och batongen fick också godkänt, och jag känner en viss stolthet över att Egon förstår sig på livets goda.

Vad ska man med en toadörr till om den inte förses med bilder av nyckelpigor, traktorer och Ekmans buss ”Runeberg”? Att ha den bara för att stänga den är inte dörren värdigt.

Det betonas allt mer att barn ska ges rum att forma sig i. Sunt! Men – hur gör man det i praktiken? Nybörjarfarfar som jag är väljer jag att helgardera lekmomentet. Det är för övrigt ett tips till andra bästefäder där ute: Låt barnen leka med det de vill. Luta er tillbaka, le och sjung. Läs när barnbarnet vill det. Ifall nån påpekar att det ligger leksaker överallt kommer man enkelt undan med att be personen se dem som en meny i barnets land för personlig tillväxt.

Det är stort att få vara nära sina barnbarn. Det finns fördelar med säsong två. Förutom det som är direkt relaterat till barnbarnen ser man också hur samhället förändras. Man ser prioriteringar skifta och nya möjligheter öppnas.

Jag måste ändå erkänna att det finns en viss lättnad i den känsla som bubblar upp när Egons far eller farmor äntrar huset. ”Mission completed!” – sort of.

Det är ändå någonstans inom en skönt att få lämna över huvudansvaret på föräldrarna. På samma sätt som småbarn nånstans innerst inne tycker det är rätt skönt att somna in trots att de känner kravet att protestera tycker jag det är skönt att plocka upp alla leksaker från golvet när Egon hämtats hem till sitt. Det gäller för övrigt generellt när det kommer till barnbarn. De gläder en minst två gånger per besök.

Den sjunde måndagen vilade jag … inte. Det var bara höstens första sexveckorsperiod som behov och möjligheter förenades i faffaeftermiddagar. Det kom dock en sjunde måndag med behov av faffadagis. Då bereds möjligheter. Undantagsvis orkar man trots allt mest.

Gå gärna in och läs Sebastians tankar på pappamonologerna. ”Faffamonologen” är sinularis.

Våga.

Underbara tankar, signerade Wilma Dahlman.

Större än vi ser

Så nära, så långt borta
Alldeles inom räckhåll, kilometer ifrån
Lyckokänslan i magen, rädslan i halsgropen
Lugnet inom mig, pulsen i öronen
SÅ nära.

Ska jag? – jag tar chansen!
Ska jag? – nej, jag vågar inte…
Hoppas? – klart jag hoppas!
Hoppas? – nej, för rädd att falla…

Kastar mig ut, klamrar mig fast
Lyfter blicken, snubblar och faller
Spurtar mot mål, förbereder förlusten
Våga? Ska jag våga?

Kan jag? – klart jag kan!
Kan jag? – kanske…
Går det? – det kommer gå!
Går det? – osäkert…

Vaknar ur slummern, inser fakta
Jag ska, jag kan, det går. Hoppas.

Så nära,  så långt borta
Blundar, tvekar, kastar mig ut
VÅGA!

Visa originalinlägg

Med nya ögon

Ingen har sagt att raderna ska vara raka eller att bokstäverna ska hållas stilla. Hur viktigt är det inte att vi som vuxna jobbar för att lära oss ställa de rätta frågorna.

Hur underbart är det inte när stora bekymmer finner sin lösning.

Hit och dit och tillbaka igen

Tilda har haft väldigt svårt att lära sig läsa. Hon är 9 år, har just gått ut tvåan och läser hackigt och långsamt. Med mycket träning och extra läshjälp i skolan har hennes läsning förbättrats, men jag måste erkänna att jag hade börjat oroa mig inför årskurs 3 när alltmer av skolarbetet är baserat på läsning. Jag har undrat vad jag gjort för fel. Vi har massor med böcker, både jag och hennes bror älskar läsning. Varför har det inte smittat av sig? Varför får hon inte till det? Dyslexi funderade jag på ett tag, men mönstret stämmer inte. Specialläraren har hållt med – sannolikt inte dyslexi. Mer träning har istället varit ordinationen.

Samtidigt älskar Tilda böcker och kan lyssna hur länge som helst om jag sitter och läser för henne. Hon kan berätta långa, fantastiska berättelser och skriver gärna ner delar av dem i någon av hennes otaliga skrivböcker…

Visa originalinlägg 471 fler ord

Driver den offentliga sektorn utvecklingen?

Ekonomin i Finland skulle idag vara betjänt av ett nytt ”Nokia”. Visst. Det gör gott för ett lands ekonomi att ett företag får lanserat sin produktgrupp just i ett sådant ögonblick att den finns där när världen inser produktens sprängkraft. Om den dessutom både tillfredställer behov, är med och sätter kommunikativa trender och bygger nya rum i den lustfyllda marknadens borg ger den säker utdelning. Utdelning i fråga om arbetsplatser, kapitalinkomster, skattemedel, synlighet och en uppsjö av synergieffekter.
Vad gör man då när nationella stoltheter skriver sin framgångssaga i imperfekt. När globala aktörer köper resterna av nationella stoltheter, petar runt i askan för att se om där finns något att göra peng på, för att sedan dra sig tillbaka eller flytta tillvekningen till någon plats där lönerna är på lämplig nivå är det för sent att vifta med stolta fanor. Stora elefanter räknar med att andra sköter ridån.

 

Sierpenski Carpet – Den geometri som med minsta möjliga storlek möjliggör kommunikation över olika våglängder.

Steve Jobs förstod vikten av att paketera produkten snyggt, att sälja ett helt koncept och att marknadsföra en dröm. För den skull får vi inte glömma de fysiska komponenterna i drömmen. Som exempel kan nämnas World Wide Web, GPS, touchscreen och en knippe halvledare vars närvaro i vardagen anses helt naturlig. Hur många tänker ens på hur en antenn som ska hantera signaler på olika band ser ut? Nämnda komponenter hittades inte plötsligt i de stora teknikjättarnas råvarohyllor. Ej heller togs de fram i rätt ögonblick för att skapa en ny marknad. De är frukter av lång, idog och kostsam forskning – till stor del finansierad med offentliga medel. En succé bygger på en idé, men den behöver också kunna förverkligas.

 

Vilken är nästa produkt som säljer skjortan av konsumenterna? Vågar du låta tanken lyfta? Liten är chansen att morgondagens allemansredskap finns i dagens fantasi. Många stora upptäckter, som sedan lett till betydelsefulla framsteg, har setts i ett annat ljus än ljuset av den gnista som tände forskningsglöden. Ofta har en oväntad upptäckt gett nya möjligheter som öppnat väg för en alldeles nyfödd tanke. Vid andra tillfällen har ett akut behov koncentrerat och uppbådat resurser som sedan också kunnat tillgodose behovet. Att den lösningen sedan finner vägar ut till vår vardag är mera regel än undantag.

 

Sannolikheten är fortfarande stor att vetenskapliga genombrott som leder till nya ekonomiska vinningar sker, liksom tidigare, i anslutning till universiteten, försvarsväsendet och stora forskningsmiljöer -exempelvis Cern. ”Allsköns docenter” är de som gör grovjobbet för det som ingen egentligen hade tänkt på, få kunnat fantiserat om, men som leder till miljövänlig odling och produktion, effektivare sjukvård och – eventuellt – det så hett eftertraktade nya tekniska genombrottet ur vilket går att skapa den nya produkt vilken genererar arbetstillfällen och skatteintäkter samtidigt som börskurvorna och hoppet vänder uppåt. Knappast kommer vi ens i Finland snabbare fram till ”det nya Nokia” genom se till att dagens skolelever snabbast möjligt lär sig det som räckte till för dagens beslutsfattare och sedan spikrakt genom den utbildning man valde som vilsen 15-åring hasta ut i arbetslivet.

Den som aldrig tänkt efter må hålla sig från den första stenen.

 

En timme för jorden

”Earth Hour” börjar,  någonstans vid datumgränsen, om två timmar, 8 minuter och 50 sekunder.

På en bild under rubriken ”Celebrate Earth Hour” ses en grupp unga människor med levande ljus i händerna stå på en klipphylla i ett underbart vackert landskap. Vi uppmanas skrida till åtgärder för att stoppa klimatförändringen och göra det vi kan för att hålla jorden underbar också för kommande generationer. Det senare har vi större makt över än det förra. När allt kommer omkring handlar det (väl) om att vi bör tänka igenom våra livsmönster så att vi inte förbrukar resurser vilka ska utgöra grunden till ett tryggt liv för våra barn och barnbarn.

Allt för ofta prioriteras de enkla lösningarna, fotfolket till fromma. Man ska inte behöva tänka. Det ska vara redigt och klart. Gärna ska ett projekt ha en festlig inramning så att det känns gott och hedersamt att delta. Dock bör man akta sig så att det som syns, det konkreta i sjäva manifestationen, inte motverkar projektets övergripande målsättning.

Texten i bilden intill, vilken kan – i en del olika format – laddas ner från sidan med startkit, är god. Personligen är jag på gott humör de morgnar jag hunnit gå min morgonpromenad innan gatbelysningen gör det svårt att se stjärnorna. Min sociala inverkan på omgivningen kan vara något mera positiv då.

Det är trevligt att släcka den elektriska belysningen till förmån för levande ljus. Det känns tryggt, beprövat och romantiskt festligt. Just den åtgärden bidrar inte till bättre luft och mindre koldioxid. Troligen tvärt om. Ifall någon därtill kommer underfund med att förrådet av levande ljus hemma är på upphällningen och sätter sig i bilen för att hämta påfyllning på en handelsplats med stort utbud till låga priser bör vi komma ihåg att ett kilogram bränlse som passerar motorn ger utsläpp innehållande i stort sett 2½ kg koldioxid. De levande ljusen har också transporter bakom sig.

Vi bör tänka igenom hur vi brukar resurserna på den enda planet vi har. Vill vi fira Earth Hour så att vi för en timme tänker över hur mycket ljus vi behöver gör vi framtiden gott. En tanke är sådd. Vi har öppnat väg för fler överväganden.

Min hustru frågade om vi kunde fira ”Earth Hour”, släcka alla lampor och läsa var sin bok. Svaret var givet: Ja! Dock kommer LED-tekniken att belysa de ord vi avnjuter. Åtminstone i hustruns fall. Min Kindle har sitt eget ljus…

”Earth hour” börjar om 56 minuter och 30 sekunder. 20:30 hos dig.

Tankar om kränkandefrihet

Morgonen är lätt krispig. Solljuset strör redan guld över de högsta trädens toppar. En grupp beväpnade förväntansfulla människor i grova kängor samlas på en liten avtagsväg. Från ett par av bilarna intill hörs ivriga hundar gny och gläfsa. Årets älgjakt är som bäst. Påtagligt nära. Likt barndomens julafton när tomtens steg hörs på trappan.

Anta att någon i jaktlaget just i denna stund öppnar konversationen med att förlöjliga en av de hundar som snart ska släppas på de intilliggande spåren. Inga vapen dras men jaktens stämning är förstörd.

Hundägaren må kanske ha något höga förväntningar på sin hunds förmåga. Sådant förekommer. Det kan finnas brister i träning. Det kan till och med vara så att hunden saknar talang.

I sällskapet kan det finnas någon synnerligen duktig hundmänniska med stor erfarenhet av jakthundar som av diverse orsaker för tillfället inte har egen hund. En sådan persons råd kan betyda mycket för vilken hundägare som helst. Frågan är i vilken grad öppenheten att motta goda råd existerar i en situation som denna.

Gör vi bilden större ser vi människor världen över förnedra varandra under bästa sändningstid. Efter sändningen fortsätter pajkastningen i fält för kommentarer och på sociala medier. Huruvida man tänker sig få motparten att inse de egna värderingarnas förträfflighet med dylikt förfarande tål att grunnas på.

Omhuldar vi en värld där vi är vi och de inte är kloka ska vi fortsätta dela roliga och förnedrande bilder. Önskar vi ett klart uppdelat samhälle med tydliga konflikter ska vi fortsätta söka den allra ömmaste punkt hos de andra för att sedan offentligt slå till just där.

Hur vi sedan tänkt att de andra ska lyssna till våra kloka ord därefter är höljt i dunkel. Ett tungt, unket mörker.